Du, vet du, min man och jag har varit gifta i nästan sju år nu, och vi kände ju varandra länge innan dess också. Under hela den tiden har vi båda jobbat på och sparat ihop, så till slut hade vi råd att bygga vårt eget hus det var verkligen en dröm som gick i uppfyllelse.
Innan dess bodde vi i min mans lägenhet här i Göteborg. Han hade fixat till den precis innan vi gifte oss, renoverat och gjort fint, så den var verkligen i kanonbra skick, även flera år senare.
När vi sen flyttade ut till huset så var det faktiskt aldrig aktuellt att hyra ut lägenheten. Vi ville liksom inte riskera att den blev förstörd eller nedsliten. Så vi tänkte helt enkelt att den får stå tom, så länge.
Sen, för ett halvår sen, fick jag faktiskt ännu en lägenhet av mina föräldrar, inne i centrala Göteborg. Och det kändes inte logiskt att sälja den vi hade ju redan tagit all den stora kostnaden med huset, så vi behövde verkligen inte de pengarna där och då.
Så vi har funderat, jag och min man, på att fixa lite smågrejer i lägenheten typ måla om och byta några möbler så att man skulle kunna hyra ut den längre fram. Men så länge har den bara stått där tom.
Och det märkte ju förstås min svägerska en kväll när vi satt och åt middag hos svärföräldrarna. Hon började prata om att vi har liksom två lägenheter som bara står där och dammar igen. En behöver man ju, menade hon, men två är ju verkligen överdrivet. Särskilt när ens egen familj har behov.
Bakgrunden var ju att hon och hennes man hade börjat titta på att köpa ett radhus, men de var liksom bara halvvägs. Ingen av dem vill ta ett bolån än, för deras löner räcker helt enkelt inte.
Sen gled samtalet över och blev lite känsligt. Min svägerska förklarade öppet att vi borde sälja en av våra lägenheter, hjälpa dem med pengarna från försäljningen och sparar resten på banken tills vi behöver det. Hon sa visserligen att de skulle betala tillbaka över tid, men det handlade ju om många år.
Jag såg rätt tydligt på min man att det blev obekvämt. Grejen är att vi redan försöker hjälpa familjen så gott vi kan både med pengar och på andra sätt. Men det här, det var liksom en annorlunda nivå.
Så jag tog till orda själv. Jag sa att det är ganska stora grejer vi pratar om. Om vi säljer vår lägenhet får de ju ett boende, men vi står plötsligt själva utan en reserv att falla tillbaka på. Vi skulle liksom bara ha kvar pengarna på kontot men det är ju ingen garanti för framtiden.
Och dessutom, vi vet inte när vi skulle få tillbaka de pengarna. Det handlar om rätt mycket förtroende och lång väntan och sådant måste man faktiskt ta på största allvar, även om vi är familj.
Det blev rätt så tyst runt middagsbordet efter det, och min svägerska såg ganska stött ut. Min man bytte snabbt samtalsämne och kvällen gick vidare, men det där låg kvar lite i luften ändå, du vet hur det kan bli.
