Min man och jag har varit gifta i snart sju år, och vi har känt varandra länge innan dess. Under alla dessa år har vi båda jobbat och lyckats spara ihop till ett eget hus, som vi faktiskt byggt själva.
Tidigare bodde vi i min mans lägenhet. Han hade renoverat där innan vi gifte oss. Trots att det gått så många år är lägenheten fortfarande i väldigt gott skick.
Därför var det självklart för oss, när vi flyttade till huset, att vi inte skulle hyra ut lägenheten. Vi ville inte riskera att den blev förstörd eller sliten. Vi bestämde istället att den kunde stå tom ett tag.
För sex månader sedan fick vi plötsligt ärva en annan lägenhet av mina föräldrar, mitt i Stockholm. Det kändes onödigt att sälja den direkt, eftersom vi redan betalat för de viktigaste delarna av huset och inte direkt behövde några pengar.
Jag och min man kom överens om att vi småningom skulle fixa till den nya lägenheten lite, fräscha upp ytskikten och köpa in lite nya möbler, för att ordna det snyggt inför eventuell uthyrning. Tanken var att det inte skulle bli för otrevligt för eventuella hyresgäster.
Så lägenheten står tom än idag. Det här märkte min svägerska av när vi satt vid en familjemiddag.
Hon började genast påpeka att vi hade två tomma lägenheter, som egentligen bara stod och samlade damm. En lägenhet räcker gott och väl, tyckte hon, men två var onödigt speciellt när vi har familjemedlemmar som kämpar.
Det visade sig att hon och hennes man är på gång att köpa eget hus, i ett nybyggt område utanför Uppsala. Men de har svårt att få ihop till insatsen, eftersom de båda har ganska låga löner och har inte bråttom att ta bolån.
Diskussionen började bli lite obekväm. Min svägerska förklarade hur hon såg på saken: hon tyckte att vi borde sälja vår lägenhet och hjälpa dem med handpenningen, och stoppa in resten av pengarna på bank med ränta. Hon poängterade också att de tänkte betala tillbaka pengarna så snart de kunde, men det kunde dröja flera år.
Jag såg på min mans ansikte att han blev obekväm. Vi har faktiskt alltid försökt hjälpa till och stötta familjen, både ekonomiskt och praktiskt, när det behövts. Men den här typen av önskan är något helt annat.
Så jag bestämde mig för att jag själv fick svara henne. Jag sa att den här typen av fråga är väldigt allvarlig. Om vi säljer lägenheten så får ju hon och hennes man en bostad, men vi står då plötsligt utan, och allt som blir kvar är en mindre summa pengar på kontot. Med de pengarna har vi inget ställe att ta vägen om något händer.
Dessutom vet man aldrig när pengarna blir återbetalade. Sådana här ekonomiska beslut måste verkligen tas på största allvar, även om vi är familj.
Det var uppenbart att både tonläget och ämnet kändes olämpligt för middagsbordet. Min svägerska gav mig en blick full av besvikelse, och min man bytte försiktigt samtalsämne.
