Det finns en sorts människor som man helt enkelt inte står ut med att umgås med. Det är få som frivilligt söker sällskap av så kallade giftiga personer. Låt mig berätta om ett sådant fall, inspirerat av min kompis berättelse och hennes syn på saken.
Jag har en ganska nära släkting som jag kommer bra överens med. Vi är uppriktiga mot varandra och ses titt som tätt. Så när jag häromdagen gick hem till Ingrid på en kopp te, svängde jag förbi bageriet och köpte med mig en prinsesstårta.
Jag lyckades såklart pricka in helt fel tidpunkt, för Ingrid hade redan besök när jag kom. Det visade sig vara hennes granne, Gunilla, som var där. En lite äldre dam med ett alldeles särskilt förhållande till vinboxen. Hela pensionen gick i regel ner i glaset och sällskap ville hon minsann ha, så Gunilla gick gärna runt i trappuppgången och letade te- och vinkamrater. Kräsen på sällskap var hon inte påträngande däremot.
Jag försöker vanligtvis undvika Gunilla. Jag pallar bara inte. Hon pratar konstant och filtret saknas helt. Därför är min taktik alltid samma bli kylig som en svensk midsommarnatt. Den här gången var jag redan på väg hem, men Ingrid övertalade mig att stanna. Jag protesterade inte hade ändå inte tänkt stanna länge. Medan vattnet kokade började Gunilla, föga förvånande, prata.
Det krävs en särskild sorts tålamod för att stå ut med sådana människor. De får dig att vilja både gråta och skratta samtidigt. Jag fattar inte hur Ingrid pallar. Hade jag varit henne, hade Gunilla aldrig sett insidan av mitt kök.
Efter tio minuters Gunilla-standup tyckte jag att det var dags att dra. Nonsens-allergin slog till. Efteråt, när jag messade med Ingrid, fick jag veta att ännu en kompis hade dykt upp när jag gått. Först var stämningen lugn, men så började Gunilla showa igen.
Det spårade ur totalt Ingrid och hennes kompis, Cecilia, rök ihop rejält.
Du kommer inte tro det, skrev Ingrid. Gunilla hade oss så uppskruvade att vi nästan rök ihop fysiskt. Aldrig hänt förr…
Plötsligt insåg vi båda vad folk menar med giftiga personer. Gunilla passade in som handsken. Med henne i rummet kunde ett bråk börja om vädret, vad som helst. Hela huset visste om henne ingen ville lära känna henne närmare. Bara Ingrid hade extremt tålamod.
Men till slut började även hon förstå. Ingrid utvecklade sedan:
Du vet, jag och Cecilia har varit bästisar i evigheter. Vi har delat allt som går att dela. Och plötsligt lyckas Gunilla, rena sociala sabotören, så split mellan oss. Vi grälade om världens dummaste saker. När jag frågade Cecilia hur hon kände sa hon att det var som att bli hypnotiserad. Kan det verkligen bli så?
Jodå, och nu har också Ingrid insett sanningen. Det går inte att prata med alla. Vissa är det bäst att bara ducka. Själv har jag tänkt att jag har det riktigt bra där jag bor. Mina grannar är vanliga lagom tråkiga svenskar.
Senare meddelade Ingrid mig att Gunilla flyttat. Lägenheten är till salu och Gunilla bor numera hos sin dotter. Familjebråk låg bakom det hela tydligen. Huset blev tyst över en natt. Tänk vad en enda människa kan ställa till för ett helt hyreshus.
Omgivningen betyder verkligen allt. Jag önskar alla en normal familj och lagom normala grannar. Man har inte nerver till att roa sig med alla dessa original de är bättre på TV än i trappuppgången.
