Jag och min fru har sparat i flera år för att kunna köpa ett hus på landet, och till slut lyckades vi köpa ett. I snart ett år har vi åkt dit på helger eller stannat hela sommaren.
Vi fick lite hjälp från min mamma och pappa som ville stödja oss i att förverkliga vår dröm tidigare. Vi blev så glada att vi genast satte igång med att renovera och fixa i huset. Vi byggde växthus vid trädgården för att kunna odla egna grönsaker på vintern och satte upp en sandlåda och några gungor på baksidan för att barnen skulle kunna leka där. Redan från början kom våra vänner, både mina och min frus, och hälsade på oss nästan varje dag. Ofta brukade vi gå ner till sjön, som låg bara några hundra meter från vårt hus. På kvällarna grillade vi kött utomhus, och ibland stannade gästerna kvar över natten eftersom alla inte hade bil eller möjlighet att ta sig hem sent på kvällen. Alla våra bekanta gratulerade oss till att ha köpt hus.
Ett år senare hade nästan alla förstått att man måste ha lite måtta, så med tiden slutade de komma så ofta till oss. Numera kommer folk mest på helger och högtider, och bara om vi bjuder in. Men det finns en person som inte riktigt förstått detta. Om den här kvinnan hör något om vårt landställe, packar hon genast väskan och dyker upp, oavsett om vi vill eller inte. Det viktigaste för henne är vad hon själv vill.
Det är okej när det bara är jag och min fru där, men vi har även mina föräldrar och våra små barn hos oss. Jag har försökt antyda att hon borde åka hem igen, men inget har fungerat. Hon har stannat hos oss i hela två månader.
Hon förstod inte alls mina försiktiga förslag om att det kanske var dags att åka hem. Jag försökte till och med säga att mina svärföräldrar snart skulle komma och det skulle bli för trångt, men det enda hon gick med på var att lägga sig på det kalla golvet, bara hon fick en madrass.
Så här brukar hennes besök se ut: hon kommer på fredag kväll och hela helgen ligger hon och slappar på soffan framför tv:n, medan jag och min fru jobbar i trädgården och sköter om växterna. Alla våra önskemål om hjälp möts alltid med samma svar: “Jag kom ju för att vila hos er.”
Min fru och mina föräldrar har aldrig sagt något om denna bekantskap, det verkar som att jag är den enda som blivit irriterad.
Till slut blev det kallt och vintern kom. Jag satt i stugan med henne, vi drack kaffe och hon sa: “Det är synd att det är vinter nu, annars hade jag hälsat på dig för längesen…” Jag rös inombords när jag hörde hennes ord och insåg att jag aldrig lyckats säga till henne rakt ut att jag inte gillar att hon kommer varje helg att det börjar gå mig på nerverna. Men vad händer om hon blir sårad och slutar prata med mig?
Jag vill ju inte det heller. Jag önskar bara att hon förstod att hon inte behöver komma och stanna varje helg. Hur ska jag göra?
Ibland måste man våga vara ärlig mot dem man tycker om, även om det känns obekvämt. När man sätter vänliga men tydliga gränser, ger man både sig själv och andra chansen att trivas bättre tillsammans. Vänskap växer av respekt och ibland betyder respekt att säga ifrån, så att alla kan få sitt utrymme.
