Jag har haft dålig syn ända sedan barndomen, så glasögon har alltid varit min lott. När jag blev äldre började jag med linser, men ibland gick jag ut med hunden utan vare sig glasögon eller linser, eller så sprang jag till ICA och glömde brillorna hemma. Just en sådan kväll glömde jag dem. Jag hade bråttom till affären, rusade ut genom dörren, tog mig snabbt ner från femte våningen (hissen i huset är ju bara önsketänkande), och först på gatan slog det mig att jag lämnat glasögonen. Jag orkade inte springa tillbaka, så jag tänkte att det får gå.
Jag stod vid hyllan med konserverad fisk och plågade stackars kassörskan med eviga frågor om vilken sorts fisk som låg i vilken burk och i vilket spad, men när hon blev upptagen med en annan kund, vände jag mig mot en tjej som stod bredvid. Jag såg på henne och tyckte hon verkade bekant. En sån där rolig knut på huvudet som såg ut som horn, en stor röd halsduk och en lång svart kappa…
Skulle du kunna säga vilken av de här som är makrill i tomatsås?
Vi hade gått parallella klasser. Jag minns henne så tydligt eftersom hon alltid hade en speciell stil och blev tillsagd av lärarna för sina målade naglar.
Det här är den makrill du söker, svarade hon artigt. Något annat?
Förlåt, jag glömde glasögonen hemma och ser faktiskt ingenting.
Vi gick runt tillsammans i butiken. Jag nämnde våra gamla lärare och hon skrattade åt några av historierna jag drog. När vi var klara frågade jag om hon ville ta en liten promenad ute i den kalla höstluften eller kanske ta en kopp kaffe eller te och fortsätta prata. Tjejen berättade att hon jobbade på en veterinärklinik och jag blev överraskad att hon valt det yrket. Vi bytte nummer och pratade om att ses igen.
När jag kom hem och satte på mig glasögonen såg jag att hon skickat ett sms, fem minuter efter att vi skiljts åt.
Förlåt att jag ljög. Jag gick inte i din klass. Jag gick i klass A på en annan skola. Men om det är okej vill jag gärna ta en fika någon gång. Jag bjuder.
Jag tackade ja. Vi sågs på stan, och jag kunde inte slita blicken från henne hon var så mycket finare än jag mindes, ja till och med finare än tjejen jag trodde hon var.
Vi började dejta, och nu ses vi regelbundet. Hon skojar ibland och undrar om min dåliga syn bara var en ursäkt för att flörta, men vi skrattar bara åt det. Det var nästan som om ödet förde oss samman.
Jag har förstått att ibland kan små misstag, som att glömma glasögonen, leda till något oväntat och riktigt fint.
