Saga stod i dörröppningen, hand i hand med Mikael. I hennes ögon glittrade en märklig oro, benen darrade som om de ville förvandlas till björkstubbar och slå rot i hallgolvet.
Mamma, det här är min vän. Saga, sa Mikael och strök håret undan pannan efter ännu en lång arbetsresa genom landet.
Han hade varit borta i två veckor. Inte heller denna gång återvände han ensam. Mikael och hans föräldrar bodde i en liten tvårummare i ett förortshus utanför Göteborg. Så om nätterna sov Saga i Mikaels rum medan han låg på en madrass bland köksbordets skuggor.
Var har du hittat henne?, frågade mamman och såg nyfiket på dem båda. Alla ungdomar bär ju numera självlysande kläder och pynt i ögonbrynen.
Jag var nog lycklig, mamma. Vi träffades på studenthemmet när jag flyttade in. Saga växte upp på barnhem i Sundsvall.
Morgonen därpå dök Mikaels syster upp i tamburen.
Var är de unga tu?
De gick iväg till Skatteverket för att lämna in en anmälan.
Mikael är fortfarande bara ett barn. Och vad ska han med den där föräldralösa flickan till? Du borde gömma allt värdefullt nu, man vet aldrig vad hon har för sig.
Vad menar du egentligen? utbrast Mikaels mamma.
Jag kommer också från ett barnhem. Tänker du att jag blivit annorlunda än andra? Mikaels pappa ställde sig genast på Sagas sida.
Vänta du, blodet visar sig alltid i slutändan, mumlade systern mellan tänderna.
Säg aldrig så om Saga! ropade pappan argt.
Mikaels föräldrar trodde på att deras son skulle få bestämma över sitt eget liv.
Så de lade sig aldrig i. Till att börja med bodde ungdomarna hemma hos föräldrarna, men snart började planerna ta form om ett eget boende. I själva verket var Saga en ganska tafatt värdinna. Svärmor funderade ibland på att ge upp, men svärfadern försvarade Saga varje gång.
Senare berättade Mikael att Saga tänkte söka till universitetet i Uppsala, för att läsa lingvistik. Det skulle bli Mikael ensam som drog in lönen, åtminstone i början. Klart att svärmor var måttligt förtjust över det. Men säga emot var ingen idé. Alla visste att det krävdes utbildning i dagens Sverige.
Så småningom flyttade Saga och Mikael till en egen lägenhet vid Götaplatsen. Saga tog extrajobb som lärarvikarie på lågstadiet.
Svärmor tyckte synd om sin son. Hon erbjöd dem att komma tillbaka och bo hemma ett tag. Men svärfadern respekterade ungdomarnas beslut.
En dag kom svärmors syster in i köket med två stekpannor under armen.
Titta här! Vill du köpa en? Då kan du ge den till dina barn. Alla har det knapert nuförtiden, men de har det nog allra tuffast.
Men vet du, mina barn klarar sig. Saga pluggar, städar hela lägenheten och lagar fantastiskt mat dessutom.
Svärmor räckte genast över ena stekpannan till Saga, och förklarade hur man sköter den: bara träredskap i pannan!
En vecka senare kom svärmor på besök. I köket fann hon Saga med kinden mot bordet, gråtande.
Köttbullarna är brända, hulkade hon, Jag diskade stekpannan med stålull. Den var ju en gåva från dig.
Lugna dig nu, hjärtat! Svärmor slog armarna om henne och lät tårarna torka i förklädet.
Mikael hittade dem båda uthällda på köksgolvet, gråtande i kapp. Först ville han säga något, men sedan ryckte han bara på axlarna de fixar det nog mellan sig, tänkte han.
Arton år har svävat förbi i en underlig, drömsk svit. Saga blev till slut biträdande rektor. Under alla dessa år har svärmor börjat se henne som sin egen dotter men systern har alltid burit en liten, grön avundsjuka inom sig.
Vad spelar det för roll var någon vuxit upp, om hjärtat är öppet och själen är ärlig?
