Efter att jag och min make gifte oss, svävade jag på små rosa moln av lycka, för utöver min käre man hade jag även fått en svärmor som jag hade en vänskaplig relation till. Men, vi stod inte varandra riktigt nära, det var något som stod emellan oss. Så förblev det tills den dagen jag fick veta att jag väntade barn.
Under tiden jag bar mitt barn, gick allt ändå ganska bra. Svärmor kom med råd och berättelser som jag lyssnade på och ibland tog till mig. Hon vägledde mig och gav mig små tips, som jag försökte följa.
Men när jag väl hade fött mitt barn, blev modersinstinkten så stark att jag slutade att lyssna på hennes råd. Ibland bemötte jag dem till och med med motvilja, även om jag försökte dölja den känslan så gott det gick.
Det som verkligen satte allt på sin spets var då jag fick reda på att hon gjort sig av med alla barnkläder och saker min syster gett mig. Jag blev rasande! Min syster hade nämligen, efter sin dotter, gett mig så mycket fint nästan nya och knappt använda plagg, filtar och skor. Allt i utmärkt skick, så pass att det hade varit synd att inte använda det igen. Men svärmor hade en helt annan syn på det där med att använda andras saker. Hon tyckte inte att ett barn någonsin skulle bära något som tillhört ett annat barn. Aldrig i livet!
Så även om allt var nästan som nytt, hade allt hamnat i soporna.
Till en början tänkte jag inte på att sakerna saknades, men när jag vid något tillfälle letade efter ett par särskilt fina barnsandaler jag hade sett då var de helt borta. När jag frågade henne om det, erkände hon direkt att det var hon som hade kastat allt. Jag hade aldrig trott att jag hade temperament nog att bli arg för sådana saker, men det här tyckte jag var oförlåtligt. Än idag har jag svårt att förlåta min svärmor för det.
Varför frågade hon åtminstone inte mig först? Hur kunde hon bara bestämma över något som betydde så mycket för mig utan att säga ett ord? Det förblev en gåta. Och än idag, när jag tänker tillbaka, känns det fortfarande tungt i hjärtat.
