Jag satt på bussen med min son efter en tur till köpcentret i Stockholm. Bredvid oss stod en kvinna med ett barn som var ungefär lika gammal som min Gustav.
Det var fullt med folk på bussen. Jag fick syn på en ung man med hörlurar, och jag frågade vänligt om han kunde tänka sig ge oss sin plats. Utan att tveka reste han sig upp, och Gustav och jag satte oss ner. Gustav räckte honom till och med en Marianne-karamell som tack. Ungdomens kinder blossade lite och han log blygt.
Sedan märkte jag att kvinnan intill försökte använda samma knep. Hon började bokstavligen dra en trött man i halsen, som halvsov mot sin fönsterplats. Han reagerade inte, så hon höjde rösten. Mannen tog av sina hörlurar och blev upprörd och förvirrad, förstod knappt vad som hände.
Ser du inte att jag är här med ett litet barn? Flytta på dig! skrek hon, så högt att hennes egen pojke började gråta av rädsla.
Jag vill faktiskt inte ge min plats! utbrast mannen, nu med stolthet.
Och vet du, jag förstår honom och står på hans sida. Han är ju inte skyldig henne något! Han förtjänade knappast att bli behandlad så förnedrande. Jag föreslog att hennes barn kunde få sitta bredvid Gustav, men nej det viktigaste för henne verkade vara att skapa drama.
Jag har själv aldrig betett mig så. Om det behövs, så frågar jag snällt. Om någon ger plats åt mitt barn, tackar jag ordentligt. Om de inte vill ge platsen, accepterar jag det det är deras val. Och genom alla års kollektivtrafik i Sverige har jag aldrig fått ett nej.
Kanske för att jag faktiskt aldrig skriker eller bråkar med främlingar.
