Häromdagen råkade jag hitta min frus anteckningsbok, och i den fanns alla utgifter för min son som är sju år gammal. Min son går just nu i första klass. Hans mamma och jag separerade för länge sedan. När min son var fyra år träffade jag en kvinna. Hon sa att hon älskade mig, och att hon skulle älska min son som sin egen. För mig var det allt jag behövde höra.
I verkligheten ville min fru aldrig riktigt vara en mamma för min son. Men då räckte hennes uppmärksamhet och respekt för honom för mig. Ett år efter bröllopet föddes vår dotter Märta. Min fru började ge henne mycket uppmärksamhet det var ju hennes eget barn, trots allt.
Jag är föräldraledig nu, så min fru försörjer hela familjen. Så fort vi går ut till lekplatsen eller parken köper min fru alltid nya leksaker eller glass till min son. Men nyligen fann jag denna anteckningsbok och jag är fortfarande chockad. När jag öppnade den såg jag en tabell uppdelad i tre kolumner: datum, namn, summa. Leksaker 400 kronor, glass 400 kronor, gungor 300 kronor.
Jag frågade min fru vad hon menade med det här. Hon ändrade inte ens minen när jag konfronterade henne med anteckningsboken. För henne verkade det helt självklart. Hon förklarade att när min föräldraledighet tar slut måste jag ersätta henne för alla utgifter hon haft för min son. Dessutom bad hon mig att inte dra ut på det, utan ta kontakt med mitt ex och ansöka om underhåll för sonen, så det skulle bli lättare att betala tillbaka den här skulden. Min fru tillade att numera är det bara underhållet till hennes egna barn som intresserar henne.
Jag bröt ihop och började gråta. Jag kan inte skilja mig från henne, vi har trots allt Märta tillsammans och jag älskar henne fortfarande väldigt mycket. Men jag kan inte förlåta den här småaktigheten. Jag vet verkligen inte vad som kommer att hända härnäst. Jag lärde mig att kärlek och omtanke inte alltid går hand i hand med generositet, och att det ibland är lika viktigt att stå upp för sitt barn som att värna om sitt eget hjärta.
