För nästan två år sedan yttrade min man något som jag aldrig kommer att glömma. Han sa: Du lever ett så förutsägbart liv att jag blivit uttråkad av dig. Även om Erik ansåg att vårt liv var tråkigt, var jag nöjd med det. Jag brukade gå upp tidigt på morgonen, äta frukost, träna, klä mig och göra mig redo för jobbet. Först såg jag till att min man hade allt han behövde innan han gick hemifrån, därefter förberedde jag mig själv. Vi lagade alltid maten hemma; jag packade dagens lunch till både mig och Erik. Varje kväll på vägen hem stannade jag till på ICA för att handla mat, sedan lagade jag middag, städade och tvättade. Innan vi skulle lägga oss en film och sen sova.
Jag var övertygad om att jag hade rätt. Allt var perfekt: min man var väl omhändertagen och mätt, hemmet var städat och mysigt. Vad mera kunde jag önska mig? Varje lördag storstädade vi hela huset, bakade kanelbullar eller någon god kaka, och lagade något extra gott. På kvällen bjöd vi ibland hem vänner eller så gick vi ut på stan. På söndagar åkte vi och hälsade på våra föräldrar. Halva dagen hos mina föräldrar, andra halvan hos Eriks. Vi hjälpte till hemma, pratade, fikade och njöt av att umgås med nära och kära.
På kvällen var vi hemma och njöt av lugnet. Vi bråkade aldrig eller höjde rösten. Det var harmoni och ro i vårt hus. Men. En dag sade min man rakt ut att han var uttråkad av mig. Han pratade i timmar om att han inte var lycklig, och gav exempel på sina vänner som levde fullt ut och hade roligt. De hade ett häftigt och meningsfullt liv! Inte som vi. Vi bråkade ju knappt ens. Den dagen gick han bara ut genom dörren.
Jag trivdes utmärkt med vårt liv och ville inte ändra på något. Men för min älskade var jag beredd att försöka även om jag själv fick ändras. Jag började med att förnya min stil. Jag rensade ut hela garderoben. Med pengarna jag lagt undan till sommarstugan gick jag ut och köpte en uppsjö nya kläder. Jag klippte håret kort och färgade det. Jag ville absolut inte se tråkig ut längre. Nästa steg blev att byta jobb. Istället för ett vanligt kontorsjobb tackade jag ja till att jobba med event och festfixande. Genom nya jobbet upptäckte jag mängder av spännande och roliga aktiviteter.
En vecka senare kom Erik hem och han blev helt ställd av min förändring. Jag lovade honom där och då att vi skulle leva helt annorlunda. Och det gjorde vi sannerligen. Vi var knappt ens hemma längre. Alltid full rulle, nya vänner och nya ställen. Varje kväll blev det krog, restaurang, bar, hemmafest eller något liknande. Vi kunde tälta, cykla mountainbike, paddla kajak eller ta tåget till en annan stad över helgen.
Det gick några månader i vårt nya, fartfyllda tempo och så började Erik säga att han längtade efter lite lugn och ro igen, att bara vara hemma. Han saknade våra hemmalagade middagar och mina småkakor. Nu hann jag knappt laga mat alls. Jag hade förändrat mig så mycket att min man inte längre behövde mitt sällskap.
En vecka senare berättade Erik att han inte orkade med det högt tempo längre. Han ville tillbaka till gamla tider harmoni, stillhet och lugn. Ville tillbringa kvällarna hemma och hälsa på sina föräldrar på helgerna, äta hemlagad mat, inte snabbmat från leverans.
Problemet var bara att jag inte längre ville tillbaka. Jag hade kämpat så mycket för att vänja mig vid vuxenlivets ansvar, och nu ville jag inte alls återvända till det gamla. Jag trivdes jättebra med mitt nya liv. Visst, jag gillade det förra också, men nu vill jag inte byta tillbaka. När Erik nu deklarerade att han ville ha allt som förr, var det oundvikligt att det blev ett stort gräl.
Till slut blev hans dröm verklighet porslinet flög, grannar kom förbi, polisen blev tillkallad. Min man tog sina saker och flyttade hem till sin mamma. Jag tror han väntar på att få komma tillbaka och hitta mig som förut. Men det vore för mycket begärt. Vi är inga filmkaraktärer och kan inte byta liv som om vi bytte skjorta. Erik kommer att komma hem och hitta skilsmässopapperen på köksbordet, tillsammans med en lapp där det står att jag är uttråkad och att jag inte längre kan leva med honom.
