6 mars
Mamma till Erik frågade mig med den där rättighetsfulla tonen: Varför har du bestämt dig för att skilja dig? Hon verkade verkligen tro att hon hade rätt till ett svar. Jag har aldrig velat bo tillsammans med Eriks föräldrar det var faktiskt han som övertalade mig. Han påstod att hans mamma inte klarade av att släppa taget om sin son. Och ändå är han trettiofyra! Men jag kände bara medlidande.
Vi ser helt enkelt olika på livet, sa jag. Sånt händer. Varken första eller sista gången. Egentligen ville jag bara få ur mig sanningen.
Vad var egentligen anledningen? Jo, svärmor ringde videosamtal till Erik varje dag för att hålla koll på om jag klarade av allt eller ej. Det hände bara när hon inte själv kunde komma över. Vid vårt bröllop när hon skulle gratulera oss sa hon till och med:
Jag är så glad att min kära son äntligen gift sig. Självklart hade han kunnat hitta en bättre. Men nu blev det så här. Ta inte illa upp, svärdotter.
Jag borde ha rest mig upp och gått där och då. Eriks mamma hade länge velat att jag skulle lämna honom och hon gjorde sitt yttersta för att det skulle bli så. Och Erik skyddade mig aldrig, inte en enda gång. Den där dagen vi körde förbi hennes hus och hon vägrade släppa in mig då var Erik knäpptyst. Jag måste tala själv med min son, sa hon. Så jag fick stå ute i kylan en timme.
Så varför stannade jag? Det vet jag inte ens själv. Men nu har jag bestämt mig. Och när hon började älta igen: Kom inte dragandes med olika åsikter, sånt händer bara på film. Säg ärligt, vad tycker du illa om hos min son? Du är ändå inte den jag ville ha för Erik. Och nu, när det gått så långt, tänker jag inte låta dig gå bara så där. Kom igen, säg vad det är!
Jag gav henne bara ett finurligt leende. Jag behövde inte hennes tillåtelse. Jag stannade här bara för Eriks skull. Och det fanns bara en anledning till att lämna. Hans mamma.
Jag går nu, sa jag lugnt.
Jag förbjuder det! utbrast hon.
Det struntar jag i. Du betyder faktiskt ingenting för mig, svarade jag.
Ge tillbaka hälften av priset för ringen! skrek hon.
Vad sa du? frågade jag.
Jag vill ha tillbaka hälften av det min son betalade för ringen!
Jag kunde inte låta bli att skratta. För ringen? Kanske det enda din son lyckats köpa själv i livet? Du kan ta den, det kvittar för mig.
Så där gick vi skilda vägar. Jag förstod inte hur jag ens kunnat gifta mig med en kille som Erik svärmor avslöjade ju sin rätta sida långt innan bröllopet. Hur kunde jag gå med på det? Bara Gud vet.
En gång på jobbet utbrast min kollega: Jag ska gifta mig!
Va? Med vem? frågade jag.
Ta det lugnt började hon.
Nej, du skojar! avbröt jag, men jag förstod direkt. Med Erik. Mitt ex
Du visste ju hur vi gjorde slut.
Ja, men det är kanske annorlunda för mig. Erik är så omtänksam. Och hans mamma hjälper oss mycket! Ibland lite för mycket, men ändå.
Så länge det inte är jag, muttrade jag. Jag är bara lättad att allt är över.
Titta på ringen förresten! Den fick jag av Erik. Hon höll fram handen.
Jag visste redan vad jag skulle se. Den där ringen det var samma som han en gång köpt till mig. De hade inte ens kostat på sig en ny. Det säger väl allt.
Och på insidan stod det: För evigt tillsammans. Tänk om man kunde sudda ut den där texten.
