Pappa försvann från oss, mig och mamma, när jag bara var tolv år gammal. Vi blev kvar utan ett hem, som om vi flöt omkring ovanpå ett smältande isflak över Mälaren en midvinterkväll. Han ansträngde sig aldrig för att ringa polisen, och det var som att vi suddades ut ur hans tankar, som krusiduller som försvinner när man suddar med en blyertspenna från ICA.
När jag fyllde femton vandrade ett ungt par plötsligt in i vår lägenhet i Sundbyberg. De påstod att pappa hade gett dem rätt till ett av rummen deras ord kändes tomma men ändå fasta som snöbollar kastade mot rutorna. När mamma ringde pappa och frågade förklarade han, med en kyla som isfläckar på trottoaren, att desse två var som hans egna barn.
Känslan av att bo trångt med främlingar i ett andrahandsrum blev som att bo i ett evigt gråväder, så mamma bestämde sig för att sälja lägenheten. En bit av summan, sisådär sextiotusen kronor, gav hon till någon som pappa ansåg tillhörde honom. Med resten surfade hon via Hemnet tills hon köpte en liten tvåa i Hägersten, genom en mäklare som ringde försent och ständigt blandade siffror. För att hjälpa till att betala lånet fick jag lägga studierna på is och ta ett jobb på ett kafé, där kaffet var svagt och tiden rann bort som smält snö på vårkanten.
Tiden gled förbi och mammas hjärta orkade inte slå längre. Jag hade ett år på mig att betala av det sista på lånet. Då, när novembersolen försvann redan vid tre, återuppstod pappa ur ingenstans, utkastad av sin nya fru. Nu var håret kritvitt och stegen vacklande, pensionen låg som torra löv i hans plånbok. Plötsligt stod han framför mig och krävde hjälp.
Jag såg på honom och undrade om han var fräck eller bara vilse i sitt eget vintermörker. I tjugo långa år hade han aldrig visat någon värme. Han hade tagit min barndoms lägenhet från mig, hindrat min utbildning och lämnat oss att frysa både bokstavligt och bildligt men nu förväntade han sig att jag skulle öppna dörren som om ingenting hänt?
Inne i mig fanns inget medlidande kvar. Kanske finns det någon annan som kan känna empati för dig, men det är inte jag, sa jag till mitt eget hjärta. För honom gjorde andra hans barn så mycket mer, men för mig återstod bara blåfrusna minnen. Jag sa tydligt att om han ville ha hjälp fick han vända sig till den han höll högre än sin egen dotter, och att han nu skulle sudda ut både mitt namn och adress från sina vinterbleka tankar. Han hade aldrig varit och skulle aldrig någonsin bli en verklig far för mig, inte ens i drömmen där drömmarna blir så märkliga att stockholmska tulpaner kan viska sitt avsked när man som minst anar det.
