Elin, hördes svärmors röst. Elin som just pratade i telefon hoppade till. “Där står du som vanligt,” sa svärmodern missnöjt. Elin försatte samtalet och försökte ignorera henne. “Bara pratar du och pratar, du borde ha gjort i ordning något att äta åt min son,” fortsatte svärmor.
“Tyst nu,” fortsatte Elin samtalet. “Titta på henne! Ja, ja!” Kvinnan gick ut från rummet. Elin avslutade till slut pratet och suckade tungt. Hon var så trött på allt det här. Förra året hade Elin och hennes man, Ola, äntligen betalt av lånet på lägenheten. Det var bara en etta, men köket var rymligt och de hade en balkong. Nu kunde de äntligen börja fundera på barn. Elin jobbade hemifrån, och Ola visste att det inte alls var så lätt som det såg ut. Men det var inget hans mamma ville förstå.
Olas föräldrar bodde ute på landet, så de unga kunde inte hälsa på så ofta. Dessutom hade deras granne länge försökt övertyga dem om att sälja huset. Så småningom visade det sig att en lägenhet intill Olas blev till salu. Svärmor, som alltid sagt att hon aldrig skulle trivas i storstan, ändrade sig snabbt och sålde huset. Olas pappa arbetade fortfarande men hans mamma hade precis gått i pension. Hon blev uttråkad ensam på landet och här hade hon Elin bredvid sig. Vad svärmor inte förstod var att Elin faktiskt arbetade hela dagarna över telefon, inte bara pratade strunt eller surfade på nätet. Hon hade fullt upp med arbetsuppgifter.
Så varje morgon, så fort Ola gick till jobbet, dök svärmor upp hemma hos Elin. Till en början försökte Elin förklara och Ola pratade även med sin mamma, men det hjälpte inte. Några dagar senare stod svärmor återigen utanför dörren. En dag bestämde de unga sig för att helt enkelt inte öppna. Elin satt där och fick arbeta med ringandet i bakgrunden. Då ropade svärmor att hon skulle ringa polisen, och först då öppnade Elin. Ola och Elin visste inte längre hur de skulle få stopp på den ständiga inblandningen men så här kunde det inte fortsätta. Någon gång blev svärmor riktigt arg, men det gick bara över till nästa dag.
Dagen efter var hon där igen, med nya råd och långa pratstunder. “Jag står inte ut längre,” sa Elin en kväll till sin make, “hon lyssnar inte ens på dig, än mindre på mig.” “Jag vet. Men vad ska jag göra? Det var mina föräldrars beslut att sälja huset och flytta hit. Hur skulle jag ha kunnat stoppa dem? Tror du vi skulle hitta något för mamma att syssla med?” “Som vadå? Jag har redan letat efter olika aktiviteter,” svarade Elin och det blev tyst mellan dem.
Efter ett tag frågade Ola: “Hur mycket har vi i sparande?” “Vi kan titta. Varför undrar du?” “Vi bor i en liten lägenhet och om vi får barn måste vi ha mer plats. Ska vi inte försöka hitta något större?” “En större lägenhet? I ett annat område?” “Ja. Varför ska vi vänta?” Elin kastade sig med ett lättat skratt i hans famn. Nästa dag gick hon runt i lägenheten med nya planer och oroade sig inte ens för svärmors nästa besök. Två veckor senare överraskade de sina föräldrar med nyheten om flytten.
“Vad menar ni?” svärmodern slog sig ner på stolen. “Bravo, barn! Var ska våra barnbarn sova nu?” sa Olas pappa. “Mamma, men snälla! Vi flyttar bara till ett annat område, inte till en annan stad. Ta det lugnt, det finns ju många grannar i din ålder här. Och vi kommer på besök,” skyndade sig sonen att försäkra henne.
Konstigt nog hittade svärmor snabbt nya vänner i huset. Och Elin och Ola kunde börja på en ny sida i sitt liv.
Ibland måste man våga göra förändringar för att skapa harmoni och gränser. Först då kan var och en hitta sin plats och glädje både unga och gamla.
