Mitt barn kastade sig om min hals och kunde inte sluta gråta: “Mamma, jag vill aldrig, aldrig åka till farmor igen. Snälla, mamma, jag vill inte mer!”
Och ändå var det bara tre dagar barnen hade varit hemma hos min mans föräldrar, på deras gård ute på landet, i en stor röd villa med vita knutar, någonstans i Småland. Min yngsta son, Alva, är bara fyra år, och hennes storebror, Elis, är sex. Farfar hade tjatat så länge om att de skulle få vara där och sova över, men jag visste inte då varför.
Jag, Maja, har aldrig kommit överens med min svärmor, Ingrid. Flera gånger har hon försökt förklara både mellan raderna och rakt ut att jag inte är tillräckligt bra för hennes son. Jag har lärt mig svälja sådana saker, men det har alltid hängt en obehaglig stämning över huset där ute. Alltid små bråk, gräl, spydiga kommentarer. Till och med min man, Henrik, vill helst undvika sina föräldrar. Efter varje besök gick han alltid omkring som med ett tungt moln över sig.
Efter några år hade vi börjat åka dit bara på jul och vid högtider. Man kan liksom inte tacka nej när svärfar fyller jämnt. Dessutom hade barnen knappt träffat sina farföräldrar sedan midsommar.
Festen gick ändå oväntat bra. Ingen pik mot mig, inget gräl, det kändes nästan overkligt. Och så lyckades farfar, Lennart, övertala barnen att stanna över helgen. Han lockade med att ta med dem ut på snöskotertur över ängarna.
Barnen blev förstås överlyckliga och började genast tjata på mig: “Snälla mamma, vi vill stanna! Vi åker ju aldrig skoter hemma!” Jag gav till slut med mig på deras enträgna böner, även om varken Lennart eller Ingrid ens någon gång tagit med sig lördagsgodis till barnen. Att jag själv behövde tid att måla om vardagsrummet spelade också in det var omöjligt när barnen sprang hemma.
Om jag bara hade anat…
Så fort vi kom hem brast de ut i förtvivlat gråt. Alva först tårarna bara sprutade och sen kom allt över Elis också. De ville först inte säga någonting, varken till mig eller Henrik. Men efter några timmar kramade Elis mig hårt och började berätta.
Farfar hade tagit med dem ut i skogen på skotern, och det var det roligaste de visste. Men inne i huset, när farfar var i garaget, började farmor ryta åt mig inför barnen, säga fula saker. När Elis försökte säga emot, vred hon tag om honom och släpade ut honom till hundkojan bakom huset som om han vore en liten jycke. Han hade på sig bara mjuka kläder och det var snö överallt, iskallt. Hon slängde ut både honom och Alva och smällde igen dörren bakom dem.
Farfar kom rusande när han hörde deras gråt, hämtade in dem på en gång. Han berättade själv senare, med sorg och skam i rösten, att han aldrig blivit så arg i hela sitt liv han hade till och med höjt handen till Ingrid, sin egen fru. Han bad barnen, med darrande röst, att inget säga till oss. “Jag älskar er,” viskade han. “Jag är rädd att jag aldrig får träffa er igen om ni berättar…”
Och när barnen berättade allt det här, där vi satt i soffan hemma i Stockholm, var det som att luften gick ur mig. Kylan från den småländska vintern, bittra minnen, och känslan av svek, slog mig som ett slag i magen.
