Jag minns nu, med åren som vilar tungt på mina axlar, hur livet verkligen är en väv av egna val och hur inget i vår tillvaro är helt slumpmässigt. Vi bär alltid ansvar för det som formar oss och vårt öde, vare sig vi vill tro det eller ej. Mina beslut från ungdomsåren har satt sina spår i hur jag lever idag. Ett av de största misstagen gjorde jag när jag knöt mitt liv till en ansvarslös man. Jag föll för Erik, litade på honom och blundade för det som alla andra såg att han var en kvinnokarl av rang. Jag ville tro att han skulle förändras för min skull. Men människan ändrar sällan sin natur; inte ens när vår son föddes slutade Erik att söka nya förbindelser med andra kvinnor.
Snart började rykten om Eriks nya eskapader nå mig. Det viskades på gården, vid bageriet och till och med bland familjen. Skammen och sorgen blandades inom mig jag vet än idag inte vilket som kändes värst. Jag uthärdade i fem långa år. Till slut flyttade Erik ut från vår lägenhet i Uppsala och lät sonen vår bo kvar, så han slapp betala underhåll. Jag själv hyrde lägenheten av honom och flyttade in tillsammans med min son och min mamma, som då var sjuk och behövde omsorg.
Jag har alltid strävat efter att ge min son det bästa livet jag kunde. Hyresintäkten gick till hans skolgång, kläder och allt annat han behövde. Jag ville att hans barndom skulle vara fylld av värme och trygghet. Resten av pengarna lade jag på min mammas mediciner, mat och elräkningar allt för att hålla familjen flytande. Jag hoppades att min son skulle förstå vidden av mina uppoffringar när han blev vuxen.
Nu är jag 57 år gammal och tampas dagligen med diabetes. Jag måste noga övervaka blodsockret och ta mina injektioner så att varje dag överhuvudtaget går runt. Sjukdomen gör att ingen vill anställa en kvinna i min ålder med den hälsan, och den enda inkomst jag har är de kronor jag får från hyrestaget på lägenheten.
För bara någon månad sedan fyllde min son, Oskar, 31 år. Han berättade att hyresgästerna i lägenheten hans far gav honom måste flytta han vill bo där med sin fru nu. När jag förklarade att jag inte skulle ha någonstans att ta vägen, svarade han kyligt att det var mitt problem.
Jag förstår inte hur jag arbetat så hårt hela livet utan att ha kunnat lägga undan en slant till pensionen. Min medicin, maten, hyran allt är så dyrt. Det gör ont att tänka på hur min egen son kunnat vända mig ryggen. Vem tror han att han är? Och här sitter jag, med allt ansvar och alla frågor, utan svar.
