Jag städade hemma: sopade överallt och började skura golven noggrant. Då tappade min svärmor med flit ut skal från solrosfrön över det nytorkade golvet. Jag stirrade förvånat på henne. Hon hade gjort det avsiktligt.
Mamma, varför gjorde du så? Jag såg att det var med flit!
Svärmor såg på mig med förakt och sa:
Du får väl göra om det! Du klarar dig ändå inget händer dig!
Nöjd med sitt lilla spratt lade hon sig tillbaka i sängen. Jag gick till nästa rum, tog fram sopborsten och skyffeln och började genast sopa upp fröskalen.
Svärmor satte sig och läste igenom tidningen, samma som hon redan läst om och om igen.
Varför hatar du mig så mycket? Vad har jag gjort för att du hela tiden ska förlöjliga mig? Jag lagar mat åt dig, tvättar dina kläder, städar och tar hand om hemmet. Min dotter hjälper dig alltid! Varför denna ilska mot mig? frågade jag.
Men hon vände sig inte ens mot mig. Inga förklaringar, inga ursäkter. Jag hade slutat hoppas på svar för länge sen.
Tårarna kom. Jag avslutade golven och gick därifrån bort till tvättstugan och sedan till grönsaksaffären för att handla.
Det fanns alltid så mycket att ta hand om hemma. När jag jobbade tänkte jag inte så mycket, dagarna flöt förbi obemärkt.
Min man, Olof, dog för många år sedan då var vår dotter bara åtta. Direkt efter begravningen sa svärmor:
Stanna här! Jag tänker inte låta folk i Borås tro att jag har kastat ut dig. Du får bo kvar.
Jag gick med på det det fanns ingen annanstans att ta vägen. Min egen syster och hennes två barn bodde hos våra föräldrar, där fanns inte plats för mig och min dotter.
Jag hade stora förhoppningar om att vi, trots svärmors hårda sätt, skulle hitta varandra till slut. Men någon förändring kom aldrig.
Utåt, inför folk i staden, var hon artig, men inomhus var hon elak. Hon sa att jag skulle göra som hon ville, alltid.
Du är så värdelös! Vem skulle vilja ha dig? Ingen man vill ha någon som du! Du har ju en unge! Stanna kvar hos Helga och mig! När jag dör får du huset men om du inte gör som jag säger, ger jag huset till någon annan! Då står du där utan något!
Rädslan för detta höll mig kvar. Jag stod ut för min dotters skull. Ville ge henne trygghet och ett hem.
Och svärmor Helga hade inte minsta tanke på att gå bort. Hon var över fyrtio år äldre än mig, men frisk och pigg. Hela pensionen lade hon på sig själv; krävde dessutom att jag handlade bra, dyra och goda varor hem.
Länge har jag förstått att jag gjorde ett stort misstag för så länge sedan. Jag borde inte ha gått med på att stanna kvar. Och nu har jag uthärdat denna förnedring i åratal.
Min dotter, Ingrid, tar snart examen från universitetet i Göteborg. Hon har en pojkvän som hon snart ska gifta sig med. Han är väldigt omtänksam. Efter bröllopet flyttar de till hans lägenhet. Jag hoppas verkligen att Ingrid får ett gott liv.
Jag är ledsen för mig själv, för alla förlorade år. Men jag har lärt mig att ibland är vår styrka att sätta andras behov före våra egna fast vi aldrig ska låta någon trampa på oss. Att våga säga ifrån är också att bry sig om sig själv.
