Jag var bara tre år gammal när det bara var jag och min pappa kvar i familjen. Min mamma såg jag aldrig växa upp, för hon valde en annan man framför oss. Min pappa försökte aldrig bilda en ny familj, utan ägnade sitt liv åt att uppfostra mig som sin ende son. När jag blev äldre fick jag utbildning och gifte mig. Då uppstod förstås frågan om var jag och min hustru skulle bo.
Min pappa hade ett stort hus i en liten by, med gott om utrymme för oss alla. Men både jag och min fru hade jobb inne i Stockholm, och det hade varit krångligt att pendla dagligen. Därför föreslog pappa att vi skulle sälja huset och köpa en mindre lägenhet tillsammans i stan. Vi följde hans råd och började bo alla tre ihop. Snart växte vår familj tack vare att vår son kom till världen, och pappa var ovärderlig när det gällde att ta hand om sitt barnbarn. Medan jag jobbade och min fru, Linnéa, skötte hemmet, levde vi tillsammans i harmoni.
Allting förändrades dock när vi fick veta att Linnéa var gravid igen.
Tanken på att få ännu ett barn i vår lilla tvårumslägenhet kändes som en stor utmaning. Jag tog därför på mig ett extrajobb och letade efter sätt att tjäna mer pengar, samtidigt som vi funderade på hur vi skulle kunna utöka vårt boende. En dag, när jag kom hem från jobbet, märkte jag en märklig stämning: min familj satt samlad runt köksbordet, men pappa syntes inte till. Hjärtat fylldes genast av oro och rädsla tänk om något hade hänt honom? Linnéa förklarade att han hade gått ut på en promenad. Men när natten kom och han fortfarande inte kommit tillbaka, blev min oro ännu större.
Senare fick jag veta att Linnéa och pappa hade haft ett kraftigt gräl. Förmodligen spelade graviditetens hormoner in. Vår lilla lägenhet, redan trång, kändes alltför liten för oss alla, och det att ytterligare ett barn var på väg ökade bara stressen och spänningen. Linnéa sa rakt ut till honom att hon tyckte han var i vägen. När jag hörde det blev jag rasande. Jag sprang ut och körde runt med bilen i området för att leta efter pappa. Till slut fann jag honom sittande på en bänk i Humlegården, med ansiktet i händerna och sorgsna tårar rinnande nerför kinderna. Jag hade aldrig sett honom så ledsen tidigare. Hjärtat brast för min närmaste familjemedlem. Jag föll ner på knä bredvid honom och bad: Förlåt mig, pappa. Förlåt Linnéa hon förstod inte hur tungt hennes ord vägde. En timme senare hade vi alla kommit hem igen. Pappa stängde in sig på sitt rum; han mådde riktigt dåligt.
Jag pratade ärligt med min fru och sa att om det här någonsin upprepades, så skulle hon trots graviditeten behöva flytta ut tillfälligt så att vi andra skulle få plats. Familjens harmoni och allas välmående måste alltid komma först, och det är viktigt att vi har ett hem som fungerar för alla.
