Mitt liv har formats av min pappas frånvaro, och ju äldre jag blivit, desto starkare har min längtan att hitta honom och få svar på de frågor som ständigt gnagt inom mig vuxit. Min mamma väntade mig när han lämnade henne, och hon stod ensam med allt ansvar för min uppväxt. Hon valde att hålla graviditeten hemlig, rädd för den skam det skulle kunna föra med sig, medan min far hellre flydde än tog sitt ansvar som pappa.
Jag bär med mig minnena av min flitiga mamma, som alltid slet hårt och tog hand om mig med outtröttlig omsorg. Hennes kärlek syntes i de små sakernade hembakta bullarna hon tog med hem och de mjuka kyssarna hon gav mig i pannan när jag skulle sova. Med åren växte min nyfikenhet kring min pappa, men jag vågade aldrig ta upp ämnet med mamma, ville inte såra henne ännu mer.
Efter många år av ovisshet bestämde jag mig för att leta efter honom. Bland mammas gamla saker fann jag papper med hans namn och adress, och trots min osäkerhet försökte jag hitta honom på nätetutan resultat. Av en slump träffade jag en jämnårig tjej på nätet, en som bodde i samma stad som min pappaMalmö. Hon erbjöd sig att hjälpa till och jag tvekade inte, utan åkte genast till adressen hon fått fram.
Tyvärr var min pappa inte hemma just då; han var bortrest på semester med sin nya familj. Min nyvunna vän var dock envis och gick runt och frågade grannarna. Till slut fick vi veta att hans nya familj hade flyttat in på adressen, men nu hade de just kommit hem från semestern. Min vän försökte på nytt att nå fram till honom för min räkning.
Hans svar blev en besvikelse. Han avböjde att träffas, berättade att han valt att bygga ett nytt liv med sin familj och inte ville riskera det för en främling, även om den främlingen var hans eget barn. Hans avvisande tog hårt på mig och för första gången förstod jag vad mamma menat med sina ord om att gå vidare.
Nu ser jag tillbaka och inser att det var ett misstag att söka upp honom utan att tänka igenom allt som kunde hända. Pappas vägran att känna igen mig fördjupade bara den tomhet jag burit med mig hela livet. Kanske är det dags att acceptera sanningen och hitta trygghet i den kärlek och det stöd jag alltid fått av min hängivna mamma. Och mitt hjärta berättar för mig att det är där min plats ärhos henne, i Stockholm, där vi alltid stått starka tillsammans.
