17 mars
Utåt sett såg jag alltid ut att ha allt på plats. Jag, Matilda Lundqvist, trebarnsmamma och flytande i både engelska, tyska och franska, analytiker på en av storbankerna här i Stockholm, klär mig snyggt, tjänar riktigt bra och har ett välordnat hem. Men allt var inte som det såg ut. Min man, Henrik, hade inte haft något jobb på fem år och visade inget större intresse av att ens börja leta efter ett. Direkt efter barnens födelse gick jag tillbaka till arbetet och kunde, tack vare min lön, anställa en underbar barnflicka.
Vi bodde i Henriks farföräldrars gamla, rymliga lägenhet på Södermalm. Själv hade jag tagit ett lån för att köpa en mindre etta i Solna, som jag hyrde ut för att dämpa trycket från banklånet. Jag försökte alltid vara förstående med Henrik, och väntade tålmodigt på att han skulle resa sig upp och skaffa sig ett arbete. Det låg väl i min natur att alltid försöka förstå och hjälpa, även när det gällde honom.
För ett par år sedan lärde vi känna ett par, Frida och Daniel. Vi fann varandra snabbt, och våra familjer tillbringade ofta helger och midsomrar ihop. När Daniel blev svårt sjuk fanns det inte en sekunds tvekan hos mig jag hjälpte dem med pengar, fixade handling och ringde varje dag för att stötta.
Men så gick Daniel bort. Jag såg hur Frida gick sönder inombords och då ville jag hjälpa ännu mer, även ekonomiskt, så att hon kunde bearbeta sorgen i fred.
Och mitt i allt detta kom Henrik hem en dag och sa att han träffat en annan kvinna. Han skulle lämna mig och barnen. Jag förstod ingenting. Hur kunde han byta ut oss? Vem var hon? Hjärtat brast och tankarna snurrade. Det enda jag kunde göra var att söka tröst hos Frida. Men när jag kom dit såg jag Henrik där och i det ögonblicket föll alla bitar på plats; sanningen slog mig med kraft. De hade varit med varandra bakom min rygg.
Helt slutkörd gick jag hem. Senare ringde hans mamma från Örebro. Hon höjde rösten och sa att allt var mitt fel att Henrik aldrig fick chans att vara med barnen, att det alltid bara var mitt jobb och mina pengar som var viktigast och att jag försummat familjen. Att han blev arbetslös var tydligen också mitt fel. Telefonen kändes tung i handen när jag la på. Skulden låg som en kall filt över hela kroppen, och bitterheten rotade sig djupt. Jag frågade mig själv gjorde jag fel, valde jag fel, räckte jag inte till? Det känns som om hela världen har vänt sig mot mig.
