Jag minns ännu de där vännerna jag brukade kalla sparsammaste av dem alla. De snålade in på nästan allt mat, kläder, ja till och med småsaker. Det handlade inte om att de var fattiga, för de hade gott om pengar och var rätt välbeställda. Därför kunde de egentligen unna sig det mesta.
Jag brukade bara hälsa på hos dem när det verkligen var något särskilt, annars pratade vi mest på telefon. För en månad sedan bjöd de hem mig på min födelsedag. Jag gick dit och kom hem med magen tom.
Dagen för kalaset packade jag ner presenten jag köpt någon vecka tidigare och gick till jobbet som vanligt. Vid fyratiden på eftermiddagen ringde mina vänner och bjöd in mig till fest. Eftersom jag visste att jag skulle dit, nöjde jag mig med en kopp kaffe och två små kanelbullar till lunch. Kort sagt, jag höll mig hungrig i väntan på festen.
Som vanligt kom jag lite före utsatt tid. Räckte fram min present, önskade dem lycka till och mycket hälsa, och skämtade glatt om hur hungrig jag var eftersom jag inte ätit på hela dagen. Min vän skrattade och sa att allt var klart.
Vi var sex gäster, plus värdparet. När vi alla samlades i vardagsrummet fanns det ingen dukad middag i stället gissade jag snabbt att de valt att ha något slags stående buffé. Inga stolar, bara en liten soffa som knappt rymde oss alla åtta. Det hade ju varit trevligt att få sitta ned vid ett riktigt bord efter en lång arbetsdag, men nu blev det som det blev.
På en liten, rund bricka hade någon radat upp maten. Där satt jag och ångrade att min lunch varit så mager. På fatet låg små skivor mat, noga räknade och utplacerade: åtta skivor rökt korv (som jag tycker mycket om), åtta tunna skivor kallrökt skinka, åtta skivor ost. Åtta skivor tomat och lika många tunt skurna gurkbitar allt ypperligt arrangerat, men otroligt smått. Det fanns också två pyttesmå skålar med sallad. Till och med fruktbitarna var pedagogiskt delade i åtta, så att alla skulle få sin rättvisa del. Till detta serverades en enda flaska rödvin. Varsågoda, slå er ner och njut, kära gäster, sa värdinnan.
Själv satt jag där och tuggade långsamt på en bit korv och ost, men hungern ville inte riktigt ge sig. Inte ens vin ville jag ha utan mer mat i magen. Till slut ropade min vän: Jag ska ta fram något varmt! Jag pustade lättat ut och såg framför mig en varm gryta eller soppa.
Men värdinnan bar istället in en liten tallrik där låg några stekta potatisar och ett stekt kycklinglår, precis ett per person! Det var så snålt att man nästan fick skratta åt det. Tur att tårtan som serverades därefter i alla fall var av normal storlek. Trots allt hade vi trevligt tillsammans, men redan efter en dryg timme tackade jag för mig fortfarande lika hungrig som när jag kom.
På vägen hem gick jag in i en ICA-butik, handlade hem lite mat och lagade mig en ordentlig middag. Så på det sättet sparade mina vänner in några hundralappar på gästerna.
Och ibland tänker jag: Varför ens bjuda in folk till födelsedagsfest om man inte vill eller kan bjuda dem ordentligt?
