Vem vet vart ödesfloden vänder
Hela den senaste månaden har Erik gått omkring som i tankar, fåordig mot mig. Jag har betraktat honom, och tänkt:
– Han har nog blivit sjuk, säkert är det så. Han fyller fyrtiofem snart, och vi ska ju fira hans jubileum på kafé. Jag borde ta honom i armkrok och släpa till vårdcentralen, känner ju en läkare där. Blodprover borde han ta och allt det där…
Jag har pratat med min närmaste väninna, Vera, om allt detta, och hon kläckte ur sig:
– Min Viktor, när han blev förälskad i en annan, gick han också runt och mådde konstigt dåligt.
– Men sluta, Vera! Varför jämför du din Viktor med min Erik? fnyser jag.
– Vad är det för skillnad? Är din Erik så mycket bättre än min Viktor?
– Just det! Det är han ju inte. Din Viktor är ju charmig, pratsam och flirtig eller hur? Min Erik kan knappt sammansätta två meningar, det var ju jag som friade! Hade jag inte flyttat till honom hade han fortfarande varit ogift.
Förra året tog Vera Viktor på bar gärning med en annan kvinna. Jag försäkte trösta henne:
– Men släpp taget om honom, ta hand om dig själv istället, sluta gråta och kasta ut honom.
Vera gick loss med besked slängde ut Viktor och gav sig ut på barer, flirtade vilt, klippte håret kort och sa till alla att hon bytt stil. Jag såg på henne med fasa menade ju att hon kunde börja på någon kurs, dansa, läsa eller kanske börja jogga. Sånt.
Men Viktor fick flytta tillbaka ändå. Det skulle aldrig jag gjort, tänkte jag.
Jag och Erik har varit gifta snart tjugosex år. Vi känner varandra utan och innan, uppfostrat två söner ihop. Snart kanske barnbarnen kommer, pensioneringen närmar sig men vi är knappast gamla ännu. Jag har redan planerat jubileet och bollat med släkten, men sagt inget till Erik.
Vi träffades när vi pluggade, på olika institutioner men råkade bo i samma stad Uppsala. Sista året åkte vi båda på fjällvandring via studentkårerna. Runt lägerelden såg jag Erik först, blyg som han var. Snart kom vi varandra nära, jag tog hand om honom, lagade skjortan när han rev upp den på en gren.
Erik bar min ryggsäck, vi blev nära vänner, allt smög sig över till kärlek. Jag erkände först. Han följde tyst efter:
– Lina, jag tror jag är kär i dig också.
– Då får vi väl bo ihop! Jag tar mina saker, så flyttar jag in. Sen gifter vi oss, eller hur?
Han hade inget emot det.
Jag flyttade in till Erik och hans gamla farmor Svea. Hans pappa blev gladast av alla; eftersom Eriks mamma och farmor inte snackat på decennier. Erik flyttade till Svea för att ta hand om henne, men nu var det jag som blev ompysslande svärdotter.
– Erik, säger farmor Svea, din Lina är så himla duktig, flitig, allt bara flyger ur händerna på henne, det är sån fru du behöver. Gifter ni er, skriver jag över lägenheten på er. Ta hand om henne, pojk!
Vi gifte oss, farmor gick bort ett år senare. Pojkarna föddes, den ena efter den andra nu är de tjugotre och tjugoett. Vårt liv har varit stabilt: semesterresor, alltid tillsammans med barnen. Nu på senare tid är Erik inte sig själv. Häromdagen sa han plötsligt:
– Man kan tro att livet har gått, och vi har inte sett något speciellt, Lina…
Jag stannade honom snabbt:
– Erik, hur kan du säga så? Vi har inte suttit hemma en sommar, vi har varit till fjällen, till Östersjön, och till och med till Medelhavet. Barnen är vuxna. Vad klagar du på?
– Det var inte så jag menade, mumlade han och såg konstigt på mig, men jag tänkte inte mer på det.
Jag var redan fokuserad på jubileet.
– Erik, ska vi bjuda Max och Nina till din fyrtiofemårsdag? Även om de bor i Göteborg är de ju våra vänner!
– Till min vadå? frågade han förvånat.
– Till din födelsedag! Vi ska ju fira på kafé.
– Jaså… Jag visste inte att det redan var bestämt. Han gav mig en underlig blick igen.
Nu sitter jag här, tredje timmen på soffan, stirrar i golvet, inga tårar kvar.
– Att jag aldrig trodde detta skulle hända mig… tänker jag.
Idag kom Erik hem tidigt första gången på flera år, han har ofta jobbat över. Jag hade vant mig.
– Hej, sa han, satte sig i köket utan att ens ta av skinnjackan.
– Hej, Erik, ta av dig jackan, tvätta händerna och kom, det är mat, sa jag som vanligt.
Men han sitter, huvudet nedböjt.
– Lina, jag lämnar dig. Förlåt, sa han tyst.
– Vad menar du?! Sluta nu, ta av dig jackan. Är du sjuk eller vad? Vi gick ju till läkaren…
Erik lyfter blicken.
– Jag är frisk. Det handlar inte om det… Förstår du, jag har blivit förälskad. Har träffat en kollega i två år nu.
– En yngre då, frågade jag syrligt.
– Nej, inte yngre. Bara annorlunda, inte snygg bara riktig kvinna…
– Vad är jag då, Erik? undrade jag.
– Vad du är? Du är… min chef, och jag är din hund i koppel. Jag kan inte ta ett steg utan dig. Allt styrs av dig, du bestämmer allt vad jag har på mig, var vi reser, vad jag får äta, hur vi firar födelsedagar… Du vägrar att jag ser på fotboll för att det är onödigt, tycker du, men jag älskar det.
– Men Erik, jag vill ju bara ditt bästa!, försökte jag.
– Alla pengar går genom dig, du ger mig fickpengar till cigaretter och kaffe. Har du någonsin tänkt på hur förödmjukande det är? Jag kan inte bara ta en öl med kollegorna jag har aldrig några pengar i fickan. Han talar tyst. Samlat.
Jag sätter mig på huk framför honom, söker hans blick.
– Men Erik, vi har ju alltid haft det så här, varför protesterar du nu? Okej, du får egna pengar, vi går på fotboll, du köper kläder själv…
Hans blick är återigen främmande.
– Lina, du förstår inget, höjde han rösten. Jag vill LEVA, andas, bestämma själv, äta det jag vill, ha mitt eget liv. Hos oss får jag inte ens en stund själv, du lägger orden i munnen på mig, och jag kan inte protestera. Men nu är det slut. Jag är som omyndig och du är min förmyndare.
– Och hon? Låter hon dig sköta om henne? frågade jag sorgset.
– Ja. Hon låter mig vara man. Hon låter mig ta hand om henne, och nu lyser hans ögon. Han är förälskad, riktigt förälskad, som när han var ung.
Jag har aldrig sett honom sådan förut. Levande.
– Men, i vår ålder… så gör man inte! tänkte jag, men sa: Erik, för en flyktig förälskelse vill du förstöra familjen? Vad säger folk om oss? Vi har alltid varit den lyckade familjen!
– Vilka folk, Lina? Vadå lyckad?
Plötsligt förstår jag: Erik gör uppror, revolution. Och jag kan inte stoppa det. Jag börjar gråta något jag aldrig trott jag skulle göra.
– Lina, gråter du? utropade han.
Jag kastade mig om halsen på honom. Men Erik var obeveklig. Han lyfte bort mina armar, gick tyst till sovrummet, packade en väska och lämnade lägenheten.
Jag blev kvar i tystnad.
– Aldrig hade jag föreställt mig ett sådant krök på livets flod, från trygg, gift till ensam, med ålderdomen framför mig. Jag ringer Vera, hon kommer genast.
– Lina, vi är fortfarande unga! Kom igen, ruska av dig du sa ju alltid att man skulle ta någon kurs, lära sig något… Jag gick aldrig de där kurserna, Viktor hade bara en dum affär och kom tillbaka. Han älskar mig, var hittar han annars någon som jag? Kanske kommer Erik också tillbaka, tröstar hon, men jag hör att hon inte tror på det själv; Erik är inte som Viktor.
– Nej, Vera, min Erik är borta, han kommer aldrig tillbaka. Det han sa… Nej, han kommer inte tillbaka. Jag vet hur han är.
När Vera har gått sitter jag länge, stirrandes i golvet. Jag vet inte längre vad jag ska göra; vem ska jag ta hand om, vem ska jag bestämma åt? Jag får vänja mig vid ensamheten. Eller så ändras allt. Man vet aldrig vart ödesfloden vänder. Kanske strandar jag vid någon ny strand någon gång.
