2 mars
Det sägs att ju längre ett par är tillsammans innan de gifter sig, desto sämre brukar äktenskapet bli i slutändan. Kanske ligger det något i det.
Jag och Henrik hade varit ihop i sju år innan vi bestämde oss för att gifta oss. Under alla dessa år hade vi faktiskt aldrig bott ihop en enda hel dag. Vi trivdes med vårt lilla avstånd vi hade våra egna rum, vår egen rytm. Men så hände det som man aldrig riktigt planerar ett oväntat plus på stickan, och plötsligt blev bröllopet av.
I början var allt nytt och spännande. Vi rustade upp vår lilla lägenhet här i Göteborg mormor flyttade in temporärt hos mina föräldrar, så vi kunde ta över hennes tvåa. Vi köpte möbler tillsammans, valde porslin, la ner mer tid än vi borde på att diskutera färg på köksgardinerna. Livet kändes som ett gemensamt projekt, och vi trivdes.
Men när allt var klart, när vi satt där med våra färdigmålade väggar och på tok för många IKEAkassar, började det kännas trångt trots att vi hade mer plats än någonsin. Henrik började allt oftare fråga om han kunde gå ut och ta en öl med grabbarna, och jag var egentligen bara lättad att han gjorde det då fick jag lite tid för mig själv. Det blev så, nästan varje kväll. Precis som när vi var två tjugoåringar som bara sågs sent om kvällarna.
Ju närmare förlossningen kom, desto tystare blev Henrik. Jag tänkte inte så mycket på det var mest upptagen med att försöka sova om nätterna, magen tung och tankarna tusen. Men en dag ringde en fullständigt okänd kvinna till mig. Hon sade, vänligt men bestämt, att min man skulle flytta in hos henne. Och när jag kom hem från barnmorskan samma dag var både Henrik och hans kläder borta.
Det mest upprörande var kanske att han inte ens hade mod nog att prata med mig, eller dyka upp på skilsmässoförhandlingen. Jag ordnade allt själv, såg till att inget namn hamnade på raden för “far” på födelsebeviset när min son kom. Tack vare lite hjälp från en kollega på kommunen gick det fort.
Och så kom han, min älskade lille pojke. Ljus, med små gropar i kinderna när han log och klar blick. Jag minns att jag direkt kände ett lugn inombords. Sorgen och ilskan mot Henrik försvann snabbt bara tacksamhet att få vara mamma, och glädje över min lilla pojke. Mina föräldrar ställde upp och hjälpte mig massor. Jag slutade hoppas på något nytt förhållande. Någonstans inom mig ville jag aldrig bli så sårad igen.
Tre år gick. Min son hade just börjat prata ordentligt och sprang omkring med bilar och pirre i benen. En kväll ringde det oväntat på dörren. Jag tänkte att det var mamma, så jag öppnade spontant, utan att ens kika genom titthålet. Där stod Henrik. Han såg äldre ut, nervös, och han höll i en enorm bukett röda rosor (mina favoriter, förstås) och en stor bilar-leksak. Han sa inte mycket, bara “Förlåt… jag gör vad som helst om du vill ta tillbaka mig…”
Jag tittade på honom och svarade: “Tror du på allvar att jag kan förlåta dig nu? Det har gått så lång tid…”
Min son hörde rösterna och kom springande ut i hallen. Nej. Vi behöver dig inte längre. Vi har vant oss vid det. Henrik stod kvar en stund, men det fanns inget kvar att säga.
Jag kände inte längre någon smärta. Alla gamla sår hade läkt för länge sedan. Kvar fanns mest medlidande med Henrik, som nu hade förlorat sin son.
