Du vet hur det sägs, att ju längre ett par är ihop innan de gifter sig, desto sämre brukar äktenskapet fungera?
Det här paret hade varit tillsammans i sju år innan de till slut bestämde sig för att gifta sig. Under alla dessa år hade de faktiskt aldrig bott ihop en hel dag. De trivdes bra med att ha varsitt utrymme och egen tid. Men sen blev hon gravid av misstag och det satte lite fart på bröllopsplanerna.
I början var det ganska spännande att bo tillsammans, allt var nytt och pirrigt. Först renoverade de den lilla lägenheten på Södermalm hennes mormor hade flyttat in hos hennes föräldrar i Uppsala och frigjorde därmed utrymme för de nygifta. Sen kom gemensam shopping av IKEA-möbler och allt för hemmet… Men när allt det där roligaste var klart, började bägge känna någon slags oro när de plötsligt satt instängda med varandra dagarna i ända.
Han började tjata om att få dra ut på en öl med grabbarna, och hon tyckte mest det var skönt att han inte skulle vara hemma varje kväll. Så småningom blev det där deras grej de träffades sent hemma, precis som under de sju åren före bröllopet.
När det började närma sig förlossning, kände hon att maken blev mer och mer dyster, men det slog hon bara bort. Plötsligt en dag, medan hon satt på MVC för en vanlig kontroll, ringde en främmande kvinna och berättade att hennes man skulle flytta in hos henne. Och mycket riktigt när hon kom hem var han borta; han hade packat ihop sina grejer och försvunnit.
Det som sved mest var nog att han inte ens brydde sig om att förklara sig för henne. Han kom inte ens till någon skilsmässoförhandling han bara stack. Hon såg sen till, med lite hjälp från sina kontakter, att det aldrig stod någon pappas namn på barnets personnummer när pojken väl föddes.
Och vilken son hon fick! Han var en stor och frisk kille, med glada skrattgropar i kinderna. Bara vid synen av pojken, blev hon alldeles lugn all skit som hennes ex lämnat efter sig försvann. Hennes föräldrar i Dalarna hjälpte till massor, och hon släppte helt tanken på att träffa någon ny. Det fanns liksom inget som kunde laga det som gått sönder i henne.
När sonen hade blivit tre år plingade det till på dörren. Hon trodde att det var mamma som skulle komma och barnvakta, så hon öppnade direkt utan att titta genom kikhålet. Utanför stod ex-maken, med en jättestor bukett röda rosor hennes favoriter och en stor leksaksbil till sonen, hans första present till pojken på tre år.
Hon stod tyst och stirrade på honom, tills han sa:
Förlåt… jag gör vad som helst du vill…
Tror du verkligen att jag kan förlåta dig nu? Det har gått så många år…
Just då kom deras son springande i hallen.
Nej. Och kom aldrig tillbaka igen. Vi har klarat oss utan dig så länge, vi behöver dig inte mer…
Det gjorde inte längre ont för henne. Efter alla dessa år var både sorgen och ilskan borta, kvar fanns bara lite medlidande med honom mannen som förlorade sin son.
