Jag minns så väl hur den där tiden låg som en tung dimma över vardagen. Det känns som det var evigheter sedan, men ändå bär jag på samma blandade känslor än idag. Om jag ska vara ärlig, skäms jag över de tankar jag hade. Men hur mycket jag än försökte tränga bort dem, så kunde jag inte låta bli. Tårarna steg upp när jag föreställde mig hur livet snart skulle förändras för mig och min familj. Ibland undrade jag om sorgen skulle äta upp mig inifrån. Vi hade varit gifta i över tolv år, båda hade vi fasta arbeten och två barn som fyllde livet med både skratt och oro.
Min svärmor, Karin, hade varit sjuk länge. Lederna värkte av reumatism och blodsockret låg konstant för högt av hennes diabetes. Övervikten gjorde det svårt för henne att ta sig fram i den lilla lägenheten i Farsta. Hon bodde ensam och vardagliga sysslor blev till stora utmaningar. Att handla, laga mat och städa var nästan omöjligt för henne. Varje vecka åkte jag och min man Erik till henne. Vi handlade, jag städade ordentligt, lagade mat så det räckte hela veckan och hjälpte henne med badet. Dessa veckobesök hade blivit en rutin, och vi saknade sällan en gång jobbet kom ibland emellan, men mycket sällan.
Jag tycker verkligen om Karin. Hon uppfostrade Erik själv. Han var bara en pojke när hans far gick bort, och Karin gifte sig aldrig om. Hon gav upp sitt eget för att ge sin son det bästa. Dessutom har hon hjälpt oss mycket tack vare henne kunde vi slutbetala lånet på vår bostadsrätt och få det lite lugnare ekonomiskt. Jag känner stor tacksamhetsskuld och vill inte på något sätt svika henne nu. Men så, strax efter jul och nyår, kom Erik hem och sa stilla att det blivit bestämt Karin skulle flytta in hos oss efter helgerna. Då skulle vi slippa åka fram och tillbaka, och vi kunde hjälpa henne betydligt lättare. Erik lät lättad.
Jag förstår såklart min man. Men så blev jag stående framför fantasin av hur dynamiken i vårt hem skulle förändras. Vår trea i Hammarbyhöjden hade hittills fungerat bra vi vuxna i ett sovrum och barnen, Stina och Tyra, varsitt eget rum. När Karin flyttade in, skulle någon av barnen behöva ge upp sin plats och samsas. Jag skäms att erkänna det, men det kändes tungt. Ibland var det svårt att inte se Karin som en börda.
Jag undrar verkligen, så här i efterhand, hur ni andra hade gjort i mitt ställe? Hur tänker ni när livet plötsligt vänder och ingenting blir som förut? Skriv gärna och berätta era tankar.
