Jag och min fru har nyligen tagit ett bolån för en fin lägenhet i ett sprillans nytt område, där det fortfarande byggs och renoveras för fullt. “Ni måste inviga lägenheten! Ingen har ju bott här innan, och hur ska ni kunna göra det utan att först be Gud om välsignelse?” började min farmor genast envisas. “Naturligtvis måste vi inviga hemmet, vi har ju inget annat val. Det är bäst att inte riskera några olyckor. Vi vill ju ha lycka, glädje och framgång i vårt nya hem”, höll mamma med och peppade på idén. Trots vår initiala tveksamhet kunde vi inte stå emot släktens samlade tryck och bestämde oss för att ordna en invigningsceremoni.
“Det här är jätteviktigt,” sa farmor med bestämd röst. På utsatt dag och tid ringde det på dörren, och in klev prästen en äldre herre med grått hår och långt skägg. Runt halsen bar han ett stort silverkors i en rejäl kedja och i ena handen höll han en rökelsegömma, i den andra en sliten väska. Han räckte var och en av oss varsitt stearinljus och började förklara hur ritualen skulle gå till.
“Mina kära”, proklamerade prästen högtravande, “tänd era ljus och följ efter mig.” Vi lydde, redo för en högtidlig och helig stund. Men när pappa skulle tända sitt ljus blev det snabbt klart att det inte skulle gå enkelt. Veken vägrade fatta eld, det fräste och rök, men själva ljuset ville inte brinna trots upprepade försök. Efter många misslyckade tändförsök samlade prästen snabbt ihop sina prylar och packade nervöst ner dem igen.
“Ni bör nog lämna det här stället, lämna det genast, det är något skumt på gång här…” sade prästen oroat. Det hördes panik i rösten. Med ett fast grepp om väskan lämnade han lägenheten i ilfart och vi stod kvar, förbluffade och förvirrade.
“En märklig präst och ett ännu märkligare ljus”, funderade min fru Sara medan hon noterade att prästens eget ljus nu brann alldeles utmärkt.
“Kanske hade han bara en riktigt dålig dag, det var nog därför det gick så snett,” försökte mamma Anna skoja bort hela saken.
“Han snackar gott men i slutändan drar han ändå… antagligen finns det inte wifi där han brukar hålla till,” tänkte jag för mig själv, försökte hitta något komiskt i den märkliga händelsen. “Vart skulle vi ens ta vägen? Vi har ju redan bundit upp oss i femton år med både lån, elräkningar och avgifter,” konstaterade jag och log lite tappert.
“Okej, ska vi försöka bo kvar själva eller ska vi ringa en annan präst?” Farmors röst tog oss tillbaka till verkligheten, med en ny påminnelse om att vi behövde fatta ett beslut kring vår lite oväntade situation.
