Ingen har sårat mig djupare än min före detta man.
Vi har inte setts på tre månader nu. Sista gången var när jag skjutsade vår dotter, Freja, till honom inför helgen. Det har bara gått tolv veckor och ändå är han en helt annan person nu.
I flera år bad jag honom gå ner i vikt. Men han ville inte lyssna, åt bara chips och drack läsk, och låg jämt i soffan på kvällarna. Det var hopplöst att få ut honom, än mindre till något gym. Och nu, av alla saker, så har han en yogamatta mitt i vardagsrummet i sin lilla lägenhet på Södermalm. Han har dessutom skaffat ny frisyr och har börjat bry sig om sina kläder, trots att det inte märktes att någon annan tog hand om honom. År ut och år in försökte jag lära honom att både starta och tömma tvättmaskinen, men då var det aldrig hans grej nu verkar han plötsligt klara allt på egen hand.
Det blev förstås prat mellan oss…
Jag hade fått nog. Han sa rakt ut att jag hade underskattat honom under alla våra år tillsammans och därför betedde han sig illa men nu, nu var han inte sån längre. Varken jag eller vårt barn ingick längre i hans planer. Han har träffat en ny kvinna, och för hennes skull jobbar han på sin kropp, sin personlighet, och försöker även tjäna mer pengar. Det där sved mest. Han kunde aldrig anstränga sig för min eller Frejas skull, men allt det där gör han för någon annan.
Folk säger att man ska ge lika mycket som man förväntar sig tillbaka, men min exman var aldrig en sådan person. Jag älskade honom, respekterade honom och påpekade bara ibland något, för han verkade aldrig tycka något behövde förändras. Och jag fick aldrig något tillbaka…
Inte ens efter separationen är vår dotter hans högsta prioritet utan han själv. Han har inte ens saknat henne under dessa månader. Jag önskar ibland att han hade fått vara i mina skor en stund, fått kämpa lite, och ändå fått samma respons som jag alltid fick. Men vem vet egentligen…
