Paret levde ett gott liv. De gifte sig när de båda var trettio år gamla. Deras son föddes och de hade en fin liten familj. Hushållet var tryggt, ekonomin god. De köpte en lägenhet i Stockholm och byggde om torpet i Dalarna till ett vackert och bekvämt sommarställe. Varje år reste de utomlands på semester. Hennes man var trogen henne; han såg aldrig åt andra kvinnor.
Sonen växte upp och gifte sig med en söt flicka. Båda var i tjugoårsåldern. “De är precis som jag och Anders var, bara tio år yngre,” tänkte hon glatt. Föräldrarna hjälpte det unga paret med en liten lägenhet i Sundbyberg.
Kvinnan kände sig lycklig. Men genom åren, kanske av åldern eller av vidskepliga skäl, började hon plötsligt känna oro för om det verkligen kunde få vara så här lugnt. Tänk om något skulle hända…
Och så skedde det.
Hennes man gick bort.
Det tog lång tid för henne att hämta sig. Men efterhand lärde hon sig att leva vidare. Hon tog anställning igen, efter att länge ha varit hemmafru.
Alla sade att arvet nu måste ordnas. Hon följde med sin son till juristen. Hon förstod egentligen inte varför, hälften skulle väl ändå vara hennes enligt svensk lag eftersom makarna alltid delade på allt. Det fanns inga andra arvingar; Anders föräldrar hade gått bort för länge sedan.
Juristen bjöd in henne på kontoret. Vid bordet satt en kvinna hon aldrig förr sett.
Det var makens del av arvet som stod på spel.
Hon förstod ingenting och såg frågande på juristen och sedan på damen. Hon verkade åldrad och bortglömd av tiden och var väl kring femtio; något måste ha kopplat henne till maken.
Juristen förklarade att det fanns ett testamente. Det var upprättat för tjugosju år sedan och hade aldrig återkallats. Därmed stod det fast.
En främling…
De hade varit förälskade som i en film, nyutexaminerade från Uppsala universitet. Hela livet låg framför dem.
Hon hade aldrig varit med någon annan och han uppskattade det. Han skojade att hon var som hans eget barn, fast de var jämnåriga. Hon skrattade lyckligt.
En kväll såg de en film där de älskande skrev testamente till varandra. Tanken var så fin att de skrattade och skrev ett eget: “Allt mitt är ditt. För alltid och evigt. Hon sa att det bara var ett papper, men för säkerhets skull registrerade de det hos notarien. Sedan firade de med champagne och kärlek.
Sedan tog livet fart. Hans far blev sjuk och han reste med modern utomlands för behandling.
Hon träffade så småningom en annan, väntade barn, blev friad till och tog rådet från sin mamma: “Gift dig, det är tryggare.” Den gamle vännens brev blev obesvarade.
Hon gifte sig. De flyttade till Göteborg där maken fick ett bra jobb. En dotter föddes. Kärleken sinade, de skilde sig.
Hon mindes testamentet, förstås, men skrev för länge sen ett nytt till sin dotter.
När det rekommenderade brevet plötsligt kom blev hon häpen. Hon tänkte att hon glömt sin ungdomskärlek; men så såg hon namnet och minnena vällde fram. Vad hon hade älskat honom!
Han hade glömt testamentet, upptagen med faderns svåra sjukdom och därefter moderns. När han fick höra att hon gift om sig och flyttat, bestämde han sig för att släppa henne ur tankarna. Han mötte sin blivande fru. Där fanns ingen passion, men en styrka och en trygghet. Deras liv tillsammans blev gott och stadigt.
Vad kunde hon göra nu? Hon frågade juristen om halva arvet måste ges bort.
Så märkligt, tänkte hon, att han lämnat testamentet så han måste ha älskat henne så mycket då. Den halvan blir i så fall ett sista minne av honom, tänkte hon.
Nu är hälften av din förmögenhet min, sa kvinnan sakligt.
Och det var ingen liten del: lägenheten, huset, bilen och pengarna på banken säkert över en miljon kronor.
Kvinnans hjärta snörptes ihop. Först makens död nu skulle allt detta kännas som ett svek.
Så många år tillsammans, och han hade aldrig nämnt sitt gamla testamente!
Och nu skulle främlingen få så mycket av deras livsverk…
Hon försökte processa, men inget kunde ändras, bara oro och kostnader blev större.
Pengarna gick till den andra kvinnan.
Hon köpte en ny lägenhet och reste till västkusten med dottern.
Tack,” sa hon tyst för sig själv varje kväll.
