I det märkliga skymningsljuset som virvlade utanför fönstren i vår lägenhet i Uppsala, började allt liksom sväva. Det var vintern då tiden frös. Pappa lämnade osshan försvann med en annan kvinna, som om han bara smälte ut ur våra liv och gled iväg längs snötäckta gator mot en annan stad, kanske Göteborg, kanske bara drömmen om Göteborg.
Mamma satt ofta med ansiktet dolt i händerna, tyst. Min lillasyster, som hette Märta, var bräcklig och sjuk, så tunn att hon knappt vägde något i famnen. Hennes andning lät som vinden i björkarna på landet, och hon behövde så mycketläkarbesök, piller, tyst omsorg, och tusenlappar som lakades ur mammas plånbok som snö smälter i handen.
Jag förstod aldrig riktigt vad Märta led av. Allting var drömlikt suddigt; bara mammas och farmors ömma röster skar genom overkligheten medan de stöttade varandra och kämpade för Märta som om de reste ett varmt tält i en storm av sorg. Pappas röst hördes inte längre, utom som ekon av gamla gräl, där han klagade att han var tröttpå livet, på oss, på det gråa som kröp in genom våra väggar.
När mamma fick veta att pappa inte tänkte komma tillbaka, när nyheten föll som ett kallt regn över köksbordet, ristades morgonen in i mitt minne som en dolk. Han flyttade till Malmö, antog ett nytt liv, ett nytt namn, och låtsades att vi aldrig funnits. Farmor på pappas sida ringde, bad och vädjade, men ingenting hände. Ett år senare, just när syrenerna skulle blomma, dog Märta. Hennes lilla kropp vilade i ett vitt moln av lakan. Vi var tre som blev två; rummet ekade av frånvaron.
Pappa visade sig aldrig, inte ens vid kyrkan i Salem när Märta skulle jordfästas. Bara tomheten talade, och mamma gick in i en värld av tystnad. Det var mormor som blev min solhon och farmor blev mina allt: som dubbla cirklar av värme, som två vårljus. Mamma hämtade sig långsamt, som om hon letade sig fram genom en dimmig skog, tills hon fann mig på nytt. Hon tryckte mig mot sig, mot hennes randiga linne, och viskade att hon aldrig skulle överge mig, att lyckan min skulle vara hennes mission i livet.
Jag minns en särskilt märklig dag när mamma och mormor fixade en blå sidenklänning åt mig till studentende ville att jag skulle stråla, glänsa som den vackraste flickan i hela Stora salen, trots att min själ fortfarande ville gömma sig bland skuggorna.
Flera år gick; pappa blev till ett blekt minne som ibland gled in och ut ur mina drömmar men aldrig stannade i dem. Han dök bara upp en gång till, som en skugga bland smörgåsborden på farmors begravning. Han hoppades på arvet: ett litet, varmt radhus vid Flogstavägen. Men farmor, klok och kärleksfull, hade redan gett mig nyckeln när jag var tolv. Hennes sista handling blev som en mjuk filt av kärlek om mina axlaren påminnelse om att, i Sverige, där nätter är långa men banden starka, kan familjen vara mer än bara blod.
