Jag förstod först inte varför min dotter hade så bråttom att gifta sig med sin pojkvän, som hon faktiskt bara känt i en månad. Jag trodde till och med att hon var gravid. Vilken annan anledning kunde det annars finnas? Men min dotter försäkrade att de inte väntade barn. De älskar bara varandra så mycket att de inte kan vara ifrån varandra. Ja, jag blev till och med glad då. Alla får inte chansen att hitta en sådan kärlek.
Bröllopet planerades snabbt både vi och brudgummens föräldrar hjälpte till ekonomiskt, vi lade ihop våra sparpengar och de från deras sida la till en rejäl slant också, nästan 15 000 kronor. Det blev ett vackert bröllop i Uppsala domkyrka, gästerna skrattade och log, och hela lokalen fylldes av glädje. Men jag la märke till att brudgummens mamma, Barbro, såg märkbart dyster ut. Först tänkte jag att hon kanske inte accepterar sin sons valet och undvek konfrontation. Men något gnagde i mig, så jag gick ändå fram till henne senare under kvällen.
När jag frågade vad som stod på, sa hon ingenting först. Sedan lyfte hon blicken med tårar i ögonen och berättade med låg röst:
Det här bröllopet borde aldrig ha blivit av. Min son kommer aldrig kunna göra din dotter lycklig. Han älskar henne inte, inte alls. Han gifter sig bara för att hämnas. Hans förra flickvän var otrogen mot honom med hans bästa vän och gjorde slut. Så nu försöker han få sin hämnd. Jag sa åt honom att inte göra det, men ni vet hur ungdomar är de lyssnar inte på oss äldre.
Jag tyckte då att det lät som rena dumheter. Jag hade ju frågat min dotter, Ellinor, flera gånger om allt verkligen var bra i relationen. Hon försäkrade alltid att allt var underbart. Jag tänkte då inte mer på Barbros tårar, trodde bara att hon egentligen ogillade bröllopet.
Men, två månader senare, kom Ellinor hem till oss, uppriven och med sina väskor. Det visade sig att hennes man lämnat in skilsmässopapper. Han kunde inte komma över sitt ex, han påstod att Ellinor inte var snäll mot honom, och erkände till slut att han gifte sig bara för att hämnas på den förra flickvännen.
Nu plågas jag av skuldkänslor. Varför stoppade jag inte allt? Innerst inne hade jag ju anat något Nästa gång ska jag verkligen lyssna på min magkänsla, även när det gäller kärlek och mina barns val.
