Min pappa tycker att jag är alldeles för mjuk mot min dotter. Han har till och med sagt att jag borde sluta bära henne så mycket i famnen, för han oroar sig att jag skämmer bort sitt lilla barnbarn. Det har blivit ännu tydligare nu när lilla Freja börjat krypa så fort jag lämnar rummet följer hon efter mig på alla fyra, med armarna uppsträckta och vill bara bli buren. Och varje gång hör jag pappa muttra att jag låter henne bli för beroende av mig. Han säger ofta att barn behöver lära sig att klara sig själva och att jag borde låta henne stanna på golvet.
Men det går inte när hon tittar på mig sådär, längtande efter närhet, smälter jag totalt och plockar upp henne varje gång. Ibland funderar jag på om pappa faktiskt har rätt, om jag är överbeskyddande och för snäll.
Jag vet ju själv att jag har en tendens att vara lite för öm håller om henne länge när hon gråter, pussar henne på pannan, viskar mjuka ord och har svårt att säga till när hon gör bus. Kanske försöker jag fylla ett tomrum från min egen uppväxt du vet ju hur det var, efter att min mamma gick bort och jag hamnade på barnhem i Göteborg. Att aldrig ha fått den där trygga famnen när man var liten sätter sina spår.
Sedan tog ju min kusins familj in mig som sitt eget barn, och jag fick växa upp med dem. Men det var svårt i början. Pappa var rätt reserverad och mamma slet med dubbla jobb bara för att vi skulle ha mat på bordet, så det fanns sällan tid eller ork för gulligull. Jag visste ju att de brydde sig, men de visade det inte särskilt ofta. Så jag skapade min egen lilla fantasivärld föreställde mig att jag var en älskad prinsessa som levde i ett land där alla kramades och det alltid fanns tid att lyssna.
När jag blev äldre märkte jag att jag törstade efter bekräftelse hela tiden, särskilt i förhållanden. Jag klamrade mig fast vid alla små tecken på kärlek och var fast i ett destruktivt förhållande i nästan fem år, mest för att jag var rädd för att bli ensam och aldrig hitta någon annan.
Nu har jag ju Anders, som verkligen är omtänksam. Han vet en del om hur min bakgrund är och stöttar mig alltid, men allt har jag faktiskt aldrig berättat för honom. Och ändå, trots allt det där gamla jag bär på, kan jag inte låta bli att överösa Freja med min kärlek tänker att om någon förtjänar varje liten bit värme och omtanke, så är det hon. Inget barn ska behöva växa upp och längta efter det, så som jag en gång gjorde.
