Det här var långt tillbaka i tiden, när samhället fortfarande styrdes av mer strikta seder än vi ser idag. Föräldrarna till Karl-Emil hade svårt att acceptera sin sons val av livspartner och tog drastiska åtgärder de bad honom lämna hemmet. Trots detta höll Karl-Emil fast vid sitt beslut och sin kärlek till Ylva, som han hade träffat och förälskat sig i under studietiden på universitetet i Uppsala. Problemet låg i att Ylva inte kom från samma sociala krets som föräldrarna önskade; de förväntade sig att Karl-Emil skulle gifta sig enligt deras traditionella önskemål med någon de själva valt åt honom.
När de fick veta om relationen reagerade de kraftigt och gick till och med så långt som att använda handgripligheter mot sin blivande svärdotter i ett försök att hålla henne borta från sin son. Karl-Emil kunde inte längre stå ut med att se Ylvas lidande, så han öppnade sig för sin mor om händelsen. Detta ledde till ett häftigt gräl i familjen, som till slut resulterade i att fadern fick lämna huset eftersom han vägrade lyssna på moderns vilja.
Utan några andra val flyttade Karl-Emil in hos Ylva, och de tvekade inte snart gifte de sig borgerligt på stadshuset. Vägen var långt ifrån enkel, men tack vare Ylvas föräldrars och mosters stöd kunde paret bygga upp sitt liv tillsammans. Med tiden fick de arbete, hyrde en liten lägenhet i ett trähus vid Mälarens strand och startade så småningom en framgångsrik liten verksamhet tillsammans.
Trots deras framgång och lycka förblev Karl-Emils föräldrar avståndstagande och ville inte kännas vid sina barnbarn. Samhörigheten och stödet från Ylvas familj växte däremot ännu starkare, och med deras hjälp kunde paret köpa en egen lägenhet i Stockholm. Med åren tinade relationerna upp åt båda håll; släktingar började förlika sig, kom på besök och det gamla förtroendet sakta återuppbyggdes. Allt såg ut att äntligen gå parets väg, tills en olycklig händelse med Ylvas svärmor skakade tillvaron.
En kväll när Karl-Emil och Ylva kom hem från arbetet hittade de sin yngste son gråtande i ett hörn. Det visade sig att hans farmor slagit honom för att han vägrat äta middagen. Karl-Emil bad sin mor att aldrig skada barnen, och först lydde hon. Men redan nästa dag upprepade hon sitt beteende, vilket fick Ylva att ingripa. Hon var inte längre den tystlåtna flickan hon en gång varit utan sa ifrån till sin svärmor och varnade henne bestämt för att någonsin röra barnen igen, annars skulle det få konsekvenser.
Senare samma dag, när Karl-Emil och hans far kom hem, klagade hans mor högljutt över Ylvas agerande och visade märken på armen. Men då tog yngsta barnet mod till sig, klev fram och talade om vad som verkligen hade hänt. Karl-Emil och hans far insåg då allvaret och tillrättavisade modern. Fadern, som länge förlorat kontakten med sin son till följd av moderns handlingar, ville inte att historien skulle upprepa sig. Slutligen tycks modern ha förstått sin plats i familjen, och efter detta undvek hon konflikter både med sin svärdotter och sina barnbarn.
