Redan från början kände jag att min mans lillebror, Viktor, knappast var min typ av människa. Min magkänsla höll, och nu har jag det något besvärligt när jag försöker förklara för min man att hans bror faktiskt inte är en liten grabb längre han borde ta ansvar för sina handlingar istället för att leva som om han fortfarande har en hel förskoleklass som servar honom. Viktor fyller snart 26 och det är väl ändå dags att han listar ut vad vuxenlivet innebär och åtminstone låtsas vara självständig.
Situationen är inte direkt någon svensk midsommarnattsdröm. För när min man var 14 år dog hans pappa av en plötslig hjärtinfarkt, och lille Viktor var då bara 11. Tre år senare försvann även deras mamma i en tragisk flygolycka. Min man hoppade av plugget på gymnasiet och tog hela ansvaret; det var nästan som om han plötsligt blev chef över ett litet familjeföretag med exakt noll kronor i kassan. Ja, ansvarsnivå: Nobelpris, typ. Men på något vänster blev lille Viktor bortskämd istället för inspirerad alltid någon annan som fixar allt när han själv sitter och bläddrar i gratistidningen.
När jag först träffade Viktor kunde jag inte låta bli att rynka på näsan åt hans attityd. Kaxig, otacksam, och han tar alltid emot men sällan ger något tillbaka. Jag vet att “Jantelagen” säger att man inte ska tro att man är något, men den har Viktor tydligen aldrig hört talas om. Och trots sina 26 år känns det som att han går på en mycket lång praktik han bryr sig knappt om att hitta ett jobb, och när han väl får ett byter han snabbare än svenskt väder i april. Stabilitet? Nävars, det verkar lika avlägset som att se solen i november.
Naturligtvis försvarar min man sin bror som en riktig svensk björnhanne, och upprepar tröttsamt att “Viktor letar faktiskt jobb och allt kommer lösa sig snart”. Ursäkta cynismen, men jag har sett samma saga spelas upp för många gånger: Viktor kollar Platsbanken i fem minuter, sen tar han en fika. Under tiden får vår familj hantera vardagen, bara det lilla att både ta hand om vår son och försöka hålla ihop livet när min man delar sitt engagemang mellan oss och sin bror.
Jag har ju ingen lust att låta det här förstöra vårt äktenskap herregud, det är inte så många svenska hushåll som går i bitar på grund av överdriven broderkärlek. Men Viktor och hans eviga ansvarslöshet börjar tära på mig och det påverkar vår lilla familj. Jag önskar bara att min man kunde se hur mycket det här påverkar oss, och faktiskt försöker hitta någon slags lösning. Man kan väl åtminstone få drömma om en framtid där vi alla är lite mer vuxna (eller åtminstone låtsas ganska bra).
