För två år sedan börjar jag packa väskan. Min egen och barnets. Jag installerar ett babyskydd i bilen. Tar med mig en liten värmare. Kör till tingsrätten i Stockholm för att hämta beslutet om vårdnad.
Några timmar senare är jag på väg mot min sons rum. Det är dagen då vi ska återförenas. Hela veckan har jag pendlat sex mil enkel väg för att besöka honom och sedan köra hem igen. En lång och utdragen vecka.
Han var så liten då. Jag brukade lägga Edvin på magen och fantisera att han låg i min famn, precis som om han vore min biologiska son. Och kanske trodde han samma sak. I de stunderna var han tyst och harmonisk.
I Sverige kallar man dagen när adoptivbarnet flyttar in för Svanens dag. När en efterlängtad familjemedlem äntligen kommer hem blir alla glada. Föräldrar får en livsuppgift, och barnet får föräldrar och hoppet om ett vanligt liv.
För mig tog det månader att känna dottern som min egen, att verkligen acceptera henne. Men med min son gick det så mycket snabbare. Mitt hjärta gjorde genast plats för honom. Och så var det även med vårt hem. Jag kan än idag inte förstå hur hans biologiska mamma klarade av att lämna honom. Hon såg honom aldrig ens. Kanske hade allt varit annorlunda om hon bara hade tittat på sin son en enda gång. Man kunde bara inte låta bli att älska honom. Det var nog meningen att han skulle komma till just mig.
Jag brukar kalla honom mitt mirakelbarn. Han har en otrolig utstrålning. Må han växa upp och vara lycklig. Min Edvin. Det är en enorm ära att få vara din mamma.
