Jag och min dotter lever endast på underhållet från hennes biologiska far. Det är faktiskt mitt exmans fel att jag inte ens kan få ett jobb han gör allt för att hindra mig från att bli anställd någonstans. Och om jag ändå lyckas, varar det bara en kort tid innan de avskedar mig, utan någon förklaring. Men jag förstår nog.
Alla mina bekymmer började när jag ansökte om skilsmässa. Jag stod bara inte ut längre, kunde inte stå ut med den mannen i mitt liv en sekund till. Jag försökte lämna honom utan bråk eller drama, men det var omöjligt. Min make motsatte sig skilsmässan med alla medel han hade.
Efter skilsmässan tog jag min dotter och reste hem till mina föräldrar i Umeå. Medan mamma tog hand om sitt barnbarn letade jag desperat efter ett arbete. Jag hade ingen egentlig arbetslivserfarenhet, hade bara jobbat som kassörska tidigare. Jag kunde inget annat. Mitt ex är chef för en större butikskedja och tack vare sina kontakter såg han till att ingen anställde mig överhuvudtaget.
Inte en enda butik i hela staden anställde mig, och när jag till sist fick ett jobb så blev jag ändå sparkad.
Mitt ex log kallt och påstod att han inte hade något att göra med allting. Han skyllde allt på min okunskap och inkompetens. Han betalar en minimal summa i underhåll fast hans lön är långt mer än vad vi någonsin fått se. Jag och min mamma kämpar för att klara räkningarna och få pengarna från min pension och barnbidraget att räcka till el, mat och det allra mest nödvändiga till min dotter.
Varje gång han kommer för att hälsa på sin dotter börjar han med att förnedra mig. Han säger till henne att hennes dumma mamma har lämnat honom och nu måste de leva fattigt, utan leksaker och riktig mat, medan pappa har råd med allt och tycker synd om henne.
Efteråt räcker han över en bunt med kronor till henne innan han går. I början gjorde jag inget åt saken, men min dotter är fortfarande så liten att hon inte kan förstå varför pappa har pengar och inte mamma. Nyligen började hon be att få bo hos sin far: Pappa är jättesnäll mot mig och köper allt, men du är taskig och elak! Jag vill bo hos pappa!
Jag vet inte hur länge jag orkar mer, jag är redan på gränsen till sammanbrott. Mamma stöttar mig så mycket hon orkar och säger att allt kommer att ordna sig, men jag är inte lika säker. Mitt ex kväver mig, han känner till alla mina svagheter. Jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv ska kunna fortsätta så här.
