När jag och Wilhelm gifte oss för 15 år sedan förstod jag direkt att min svärmor aldrig ville bli min vän. Vi gifte oss, men jag och Wilhelm fick inga barn på många år. Vi väntade i tio långa år. Sedan blev vi till slut välsignade med en son och en dotter.
Under åren tillsammans gick det bra för Wilhelm. Han var chef på ett stort företag, så jag kunde vara hemma med barnen under föräldraledigheten. Det passade mig utmärkt.
Min egen mamma bor långt bort, så hon kunde inte hjälpa till, och min svärmor förändrade aldrig sin attityd gentemot mig under de här 15 åren. I hennes ögon var jag ingen, en lantlolla som snott hennes son. Hon hade hoppats att han skulle välja ett bättre parti. Men Wilhelm valde mig.
Hela min lyckliga värld rasar på ett ögonblick.
En dag när jag kommer hem från en promenad med barnen ser jag en lapp på nattduksbordet. Medan jag går genom hallen märker jag att Wilhelms saker är borta. Han har lämnat oss, och på lappen står slarvigt skrivet: Förlåt mig, men jag har blivit kär i någon annan. Sök inte efter mig, jag vet att du är stark och klarar dig… Tro mig, det är bättre så.
Jag ringer Wilhelm direkt, men allt jag möts av är tystnad. Han svarar inte alls. Wilhelm har bara försvunnit från våra liv, och lämnar mig och barnen att klara oss själva. Jag har ingen aning vart han gått, eller med vem. Motvilligt ringer jag hans mamma.
Det var bara ditt eget fel, säger hon segrande. Jag sa ju att det här skulle sluta så. Vad trodde du skulle hända?
Jag är fullständigt förvirrad: Hur är det mitt fel? Har jag gjort något fel? Det är svårt att acceptera, och ännu svårare att veta hur vi nu ska leva vidare. Wilhelm har inte lämnat några pengar efter sig, så jag har knappt några resurser att försörja oss med.
Jag kan ännu inte börja jobba, jag har ingen som kan ta hand om barnen. Då minns jag mitt gamla deltidsjobb, där jag skrev akademiska texter. Det blir precis så att vi klarar oss i sex månader till. Under hela denna tid hör jag ingenting ifrån Wilhelm.
***
En sen höstkväll ringer det oväntat på dörren. Jag tror att det är någon granne, men när jag öppnar står min svärmor där. Hon börjar genast gråta och jag släpper in henne. Det visar sig att Wilhelms nya unga flickvän är en bedragare som lurat honom, och nu har Wilhelm lämnat dem så gott som barskrapade. De har det riktigt tufft nu. Min svärmor bönfaller mig om att få bo hos oss. Och jag vet inte vad jag ska göra: ska jag förlåta henne, eller göra som hon och Wilhelm nyss gjorde mot mig stänga henne ute ur mitt liv?
