Tisdag, 17 maj
Jag satt på fönsterbrädan och stirrade ut genom fönstret, väntade på pappa. Det har gått två hela år sedan mamma lämnade oss. Hon har nu ett nytt liv, och pappa sa en gång med sorg i rösten att hon har en ny familj. Varför hon gick ifrån mig? Ja, ingen har sagt något, och jag har börjat glömma henne.
Pappa försöker göra allt för mig. Jag är ju tio år nu, nästan vuxen, inget att dölja. Jag har lärt mig diska, plocka undan, hjälpt till hemma. Leksaker är inget för mig längre jag är nästan man nu. Men ensamheten är tung. Jag saknar min hund så mycket. Men pappa sade nej.
Vem ska ta hand om den? Jag arbetar hela tiden, du går i skolan, du är fortfarande liten, sa han.
Så blev det att pappa tog hem en kvinna istället för en hund. Hon heter Annika. Hon började bo hos oss. Jag bestämde mig direkt för att inte prata med henne. Tänkte att hon var onödig. Men pappa kallade henne sin fru och hoppades att jag skulle få en mamma.
Jag behöver henne inte! svarade jag bestämt och gick till mitt rum. Så levde vi vidare. Jag såg hur glad pappa var med Annika, de skrattade och kramades. Men jag var fortfarande arg.
Pappa, jag vill att hon ska försvinna. Men du kan inte säga så, sa han. Det är svårt att leva utan en kvinna utan en fru och mamma.
När sommaren kom sprang jag runt med grabbarna på gården. Mina nya kompisar började säga att min pappa och Annika säkert skulle sätta mig på ett barnhem.
Jag blev rädd. Varför skulle de inte lämna bort mig? De kanske får ett eget barn och jag skulle bara vara i vägen. Så jag började förbereda mig mentalt.
En gång hörde jag en bit av ett samtal: “Han klarar sig där, vi skickar honom.” Det var slutet för mig, jag sov inte alls den natten och nästa morgon bestämde jag mig för att få Annika att försvinna. Hon gjorde allt bara värre, tänkte jag. Jag började störa henne saltade hennes te, tände spisen under en tom stekpanna. Hon anade vem det var och bad mig komma och prata.
Lars, vi måste prata. Du är arg. Jag är inte arg, försökte jag slingra mig. Jag vill inte att du ska bli ledsen, Lars… Jag är inte ditt hjärta! Vi har hyrt ett sommarställe över sommaren. Ville överraska dig, men det är dags att vara ärliga. Pappa hittade en hund och vi ska hämta den idag. Vill du följa med? På riktigt? Jag blev så förvånad att jag ville tro henne. Jag kramade henne så hårt jag kunde.
Annika blev nästan tårögd, “Bli glad, Lars, allt ordnar sig, ingen anledning att gråta,” sa hon och strök mig över håret.
När pappa kom hem från jobbet åkte vi och hämtade valpen. Jag hade redan släppt min ilska mot Annika och såg henne inte längre som en fiende. Vi hade blivit vänner. Hunden låg och sov i mina armar. Alla var lyckliga.
