Dagbok,
Nu är det bara några dagar kvar till mitt bröllop och det som borde vara den lyckligaste tiden i mitt liv överskuggas av min mammas orimliga krav och nycker. Hon insisterar på att jag bara bjuder pappa om han kommer utan sin nya fru, som hon verkligen inte tycker om. Mina föräldrar har varit skilda länge, och pappa har gått vidare och gift om sig, men mamma bär fortfarande på mycket bitterhet gentemot honom. Skilsmässan blev oundviklig när pappa träffade Ann-Sofie, hans nuvarande fru. Enligt mamma kom Ann-Sofie en dag hem till henne och sa: “Han älskar dig inte längre, han stannar bara för din dotters skull. Gör dig själv en tjänst och släpp honom fri.” I ett ögonblick av ilska kastade mamma ut pappa.
Under en period förbjöd mamma mig till och med att ha någon kontakt med pappa. Men att vara utan honom och min nya lillebror pappas och Ann-Sofies son gick inte. Jag smög och besökte dem ofta, särskilt för att få leka med min bror som nu är tio år. När jag berättade för pappa att jag skulle gifta mig blev han väldigt glad och ville ge mig och min blivande make en riktigt fin gåva en lägenhet i Vasastan, precis där vi önskat oss att bo. Det skulle ge oss en trygg framtid, och jag blev både tacksam och lycklig. Men mammas reaktion lade dock ett tungt moln över hela glädjen.
Hon har bestämt att om Ann-Sofie sätter sin fot på mitt bröllop så vägrar hon själv komma dit. Hon har kallat Ann-Sofie en hemförstörare och säger att hon aldrig förlåter henne. Till råga på allt fick hon veta om lägenhetsgåvan och kallade mig förrädare för att jag tog emot den. Nu är jag uppsplittrad mellan min pappas omtanke och stöd, och mammas önskan att alltid sätta henne först.
Jag gråter nästan dagligen just nu. Min fästmö, Ingrid, försöker resonera med mamma och förklara att hon beter sig orimligt, men allt har lett till att mamma även blivit arg på Ingrid. Jag förstår verkligen inte varför mamma gör så här mot mig. Visst har pappa sårat henne, men någonstans måste man försöka släppa det för att kunna gå vidare i livet. Jag önskar så innerligt att alla inblandade kunde släppa det förflutna och istället dela glädjen med mig och Ingrid.
Det jag har lärt mig av den här svåra tiden är att lycka ibland kräver att man står kvar i sina egna beslut och försöker visa förståelse från båda håll men att man till slut måste välja det som känns rätt i hjärtat, oavsett vems förväntningar man inte kan leva upp till.
