Alla mina vänner har mammor som enkelt kan ta hand om sina barnbarn. För min mamma var det däremot något nästan otänkbart att hjälpa till med sin dotterdotter. Hon brukade säga om och om igen: Det är ditt barn, jag har redan uppfostrat mitt. Min dotter, som vi gav namnet Svea, var fem år då och gick på förskolan. Det var för ungefär två år sedan, efter att min föräldraledighet tagit slut. Jag är lågstadielärare och kan därför sällan vara ledig från arbetet när det oväntat behövs. I sådana stunder hade det verkligen varit värdefullt att ha stöd från min mamma.
I själva verket har min mamma mycket fritid, särskilt under vintern. Hon har inget sommarställe och spenderar dagarna hemma, där hon tittar på TV och ringer till sina väninnor. Några andra sysslor har hon egentligen inte. Förra veckan var vi hos ögonläkaren och fick besked om att Svea har synproblem. Jag ringde mamma och förklarade att vi behövde ta Svea till kliniken i tio dagar. Vi hämtar henne på förskolan vid ett och behöver lämna henne på kliniken på morgonen. Allt ligger nära förskolan, kliniken och mammas lägenhet.
Min dotter är snäll och väl uppfostrad mamma vet det mycket väl. Svea gnäller inte, stökar inte till och äter det hon blir serverad. Ändå har mamma alltid haft ett visst motstånd mot att ta hand om henne. En dag hade jag verkligen behövt hjälp, eftersom både jag och min man skulle till jobbet.
Det hade varit underbart om min mamma hade kunnat komma och hjälpa till några dagar, men det gick aldrig. Vi har ändå haft tur min mormor bodde vägg i vägg, och på senare år hade hon inte heller särskilt mycket att sysselsätta sig med. Det hade varit logiskt att hon kunde hjälpa till med Svea medan vi var på jobbet. Hon bodde så nära att det knappt skulle bli någon omväg, och vi hade sluppit oroa oss för barnvakten.
Efter att mamma gick i pension har jag stöttat henne ekonomiskt. Jag skickar henne pengar regelbundet, och jag betalar hyran för hennes lägenhet två gånger i månaden. När jag och min man storhandlar tar vi alltid med henne och låter henne fylla sin kasse, och vi står för kostnaderna. Till varje högtid köper jag dessutom fina och ofta ganska dyra presenter åt henne. Men allt detta verkar mamma ta för givet. Hon tycker, så vitt jag kan förstå, att det är min plikt som dotter att se till att hon har mat och att hyran är betald. Jag förstår inte riktigt tankegången min dotter är mitt ansvar, men ibland hade det varit skönt att få hjälp.
Det verkar som om farmödrar och mormödrar inte har någon skyldighet att hjälpa sina barn, ändå gör många det. Jag undrar än idag om det är rättvist? Det gör ont inom mig jag sliter för min mammas skull, men det känns inte som om hon uppskattar det alls.
