Min son är inte skild, han bor med sin flickvän, men han får inte säga ett ord hemma. Varje gång jag drömmer att jag återvänder till mitt lilla gula trähus i Uppsala, står min svärdotter vid dörren och kräver att jag ska lova hur mycket pengar jag ska ha med mig, annars får jag inte se mitt barnbarn.
De gifte sig för två år sedan, det minns jag, även om tiden flyter konstigt i drömmar. Den där unga kvinnan, Saga, gillade jag aldrig riktigt. Hon hade blickar som påminner om vårvinterisar kalla och täta och händerna var som klor efter surströmming. Så fort namnet var inskrivet i folkbokföringen började hon muttra om att jag borde sälja min trea i centrum, eller åtminstone låta min son och henne peta in ett ben i den. En riktig svensk ska ju inte hyra, menade hon, och bara titta på honom han äger ju inget eget.
Vi tjafsade, jag och Saga, om det där med lägenheten. För det första har jag också en dotter, Linnea, och för det andra: varför skulle jag sälja av allting bara för att min svärdotter är girig? Mina barn har fått utbildning, någorlunda startkapital och det var mer än vad jag och Sven deras far fick. Resten får de väl ordna själva, som vi fick göra på vår tid, vi som vandrade till skolan genom knädjup snö.
Linnea är fortfarande ogift, hon jobbar som sjuksköterska och har tagit lån för en liten bostad. Hon bodde hos mig ett tag och hyrde ut sin lägenhet för att klara amorteringarna, men nu har hon flyttat till Hägersten. Min son, däremot, är hopplös. Han bryr sig inte, han bara lyssnar på sin hustru. Han vill inte bo hemma, inte hyra, inte köpa ingenting, bara stå i kö efter sin fru.
Det värsta vore väl om jag skulle bo ihop med dem bara för att de skulle kunna spara till egen insats. Men min trerummare i Uppsala är min trygghet. När jag dör kan barnen få ärva och lösa allting då, dela snällt som man gör.
Jag berättade allt det här, rakt ut, till Saga. Hon skämdes inte ens, utan tittade på mig med sina vassa ögon och sa: “Mamma, är det inte jättekonstigt att du bor själv i en trea när vi knappt har någonstans alls?” Jag bad min son att sätta henne på plats, men han såg bara ner i köksbordet.
Jag förstår inte varifrån min son har fått sin mjukhet. Jag, min pappa, och till och med min syster har alltid varit raka och tuffa, men min son är som en mjuk snigel. Jag undrar än i dag hur han ens lyckades gifta sig; det var nog bara för att Saga var så ivrig.
Efter vårt första gräl om lägenheten pratade vi knappt. Min son ringde ibland, men hälsade aldrig på. Jag gissar att det var Saga som satte stopp. Så en dag ringde han och berättade att jag skulle bli mormor. Mitt hjärta snurrade runt, jag blev så glad! Jag köpte med mig en liten present och en princesstårta och hälsade på, men Saga började prata om att deras unge skulle växa upp som inneboende hos någon annan. Allt snurrade igen bostadsprat, pengar, önskemål.
Det blev ingen försoning. Jag orkade inte bråka med någon som är höggravid, så jag gick därifrån. Om någon är dum, får de väl vara dum för alltid. Jag såg henne inte på länge. Samtidigt började mina ben vissna, jag sprang på vårdcentraler och apotek hela hösten. Jag fick reda på barnbarnets födelse först en vecka efter sonen ringde till sist och sa “Du kan komma och titta på pojken, men Saga vill ha ett kuvert med pengar.”
Jaha. Jag tog min gamla sparbössa, för ett barn föds inte varje dag. Saga öppnade kuvertet direkt i dörren och såg ut som om hon fått en burk dålig sill. 10 000 kronor räckte inte tyckte hon, men hon sa inget, bara grimaserade och gick bort. Mitt barnbarn han var förstås jättesöt och hade sin fars näsa. Jag stannade inte länge. Efter det blev jag aldrig inbjuden. Men det är som det är; när en bebis kommer får man vänja sig vid nya rutiner.
Men månaderna gick. Ingen ringde. Till slut ringde jag själv: “Får jag komma förbi?” Jag hade med mig något litet till barnet och en kladdkaka. Saga tog emot paketen, granskade mig och rynkade på näsan.
Jag trodde vi kommit överens senast. Vi behöver inte er sympati, bara pengar till barnet.
Så det är så här nu ska jag alltid ha med ett kuvert om jag vill träffa min dotterson?
Så klart! Vi måste bo i andrahand på grund av dig och min man jobbar ensam. Ni har aldrig gjort något, så ni får betala istället.
Det stack och brände i halsen. Min son sa som vanligt ingenting, stod där med pojken i famnen, blinkade bara mot väggen.
Jag öppnade dörren och gick. Jag tänker inte köpa min väg till barnbarnet! Aldrig i livet.
Nu har det gått nästan ett år. Det är tyst åt båda håll. Men förra veckan ringde min son och påminde att dottersonen fyller år. Saga greppade luren och rabblade upp en summa som motsvarade min lön för en hel månad!
Jag gick inte. Jag har inte de pengarna. Jag får bara acceptera drömmens logik jag har ingen son, inget barnbarn. En riktig son hade inte låtit sin fru utpressa sin egen mamma. De får leva i sin egen lilla dvala. Jag tänker aldrig betala för att få träffa mitt eget barnbarn.
Kanske ska jag tänka över testamentet, se till att Saga och min snigelmjuka son aldrig får mer än ett sandkorn av den där trerummaren, ens när jag vaknar ur denna märkliga, svenska dröm.
