Siv låg i den sista terminen på universitetet när hon plötsligt märkte att hennes mage växte i takt med ekot från tunnelbanan som ringlade genom Stockholm. Hon höll tyst om barnet för sin pojkvän, Johan, som drömde om en framtid där examensbevis glänste som prismor över deras liv. Han fick vetskap om graviditeten först när det redan gått fem månader.
Varför har du varit tyst, Siv? Du vet vad jag tycker inga barn förrän vi är färdiga, ordentligt utbildade och har fasta jobb, sa Johan och lät axlarna sjunka ihop.
Det gör inget, för mig har studier aldrig känts som min grej riktigt. Jag har alltid velat ha en stor familj, svarade Siv och log underligt i drömmen, som om hon låg på isen men ändå inte verkade frysa.
Johan blev så arg så han slungade sin kursbok om nationalekonomi rätt mot Sivs bruna ryggsäck, där den studsade av som om av sig själv.
Vi klarar det! Vi flyttar in i din mormors lägenhet i Södertälje. Mormor kan passa barnen, så skaffar vi ett till. Men först: bröllop, så snart som möjligt, sa Siv och hennes ansikte liksom dubbelvecklade sig i spegelbilden i tunnelbanefönstret.
Hör du dig själv? Hela tiden har du spelat så snäll Johan mullrade som en orolig vårflod. Han halade fram sin gamla resväska och började lägga ner sina kläder i oordning.
Varför lämnar du mig? Vi borde gifta oss! Om du går härifrån, ska jag få hela universitetet att skratta åt dig! Jag tänker inte bo här med dig, svarade Johan. Bo själv en månad och gör vad du vill sen! När barnet föds, gör vi ett faderskapstest, jag betalar underhåll.
Tio år gick som pappersflygplan genom ett folkets hus-fönster, och Johan satt nu på ett kontor med kaffe som smakade begagnade mynt.
Chefen, en surmulen man från Umeå, lutade sig fram och frågade: Johan, pratar du någonsin med din son?
Nej jag känner honom faktiskt inte, svarade Johan, som om han pratade om någon annans barn.
Senare berättade Johan sin historia för några nya ingenjörsstudenter vid KTH om hur han blivit bedragen av en flicka en gång.
Så du lämnade henne ensam med barnet? frågade en ung student.
Nej då! Jag hjälpte till med pengar, försvarade sig Johan.
Men hon säger att du bara gav ett par mynt varje månad, fnös studenten.
Ja, men jag slog även till pojken en gång, muttrade chefen lakoniskt över en limpa hönökaka.
I frustrationen över att han faktiskt hade varnat Siv, bestämde sig Johan nu, helt enligt sin offentliga deklarerade lön, för att betala underhåll på riktigt, varje månad, med riktiga svenska kronor denna gång. Det blev ändå mindre än vad han betalat svart tidigare.
Siv hade nu redan varit gift i ett år, med någon ny, och enligt Johans drömlika logik hade hennes barn vuxit upp till att vara lika trilsk och envis som sin mor som om egenskaper kunde vandra ut och in i drömmar på helt egna vägar.
