När jag gick i pension bodde jag ensam i en stor tvåa mitt i Göteborg. Så många av oss pensionärer i huset bodde i lägenheter som var på tok för stora för våra nuvarande behov. När barnen växer upp och hela familjen bor tillsammans känns det självklart med mer utrymme, men när alla sprids för vinden lämnar ytan bara efter sig en känsla av ödslighet och ensamhet. Det är varken praktiskt eller ekonomiskt att bo så stort längre det var hög tid för en förändring, men varken ork eller pengar fanns för de renoveringar som krävdes. Som svensk pensionär får man lära sig att vända på varje krona.
Nästan hälften av min pension gick åt till hyra och räkningar, trots att jag knappt nyttjade hälften av alla kvadratmetrar. Städningen blev också övermäktig att tvätta fönster och skura golv i två stora rum och kök lämnade mig utmattad innan jag ens hunnit börja.
Jag visste att det var dags att flytta, men jag drog ut på det länge. Under åren hade jag ju vant mig vid både lägenheten och området, så tvivlet gnagde. Alla mina vänner bodde ju här, hela mitt liv fanns kring Johanneberg, och nu skulle jag riva upp allt. Det som till slut avgjorde saken var insikten att jag faktiskt varken orkade eller hade råd att bo kvar i det stora både ålder och styrka räcker inte hur långt som helst.
Mina nära hjälpte mig igenom flytten, ensam hade jag aldrig klarat det. Min dotter Elin och hennes man Joakim hjälpte till att hitta ett nytt boende och fixade det viktigaste. Trots att min nya lägenhet var mycket mindre, har jag faktiskt aldrig ångrat beslutet.
För en ensam pensionär är en etta det bästa. Jag sparar mycket på hyran och fasta utgifter, och städningen är klar på en timme, sen räcker det att småstäda i tio minuter om dagen.
Även fast lägenheten är mindre, känns det aldrig trångt. Alla nödvändiga saker, möbler och hushållsapparater får plats och det finns till och med lite utrymme över.
De tidigare ägarna hade lämnat ett stort hörnskåp som numera fungerar som mitt förråd, och vissa förvaringssaker fick flytta ut på balkongen. Annars har jag bara de viktigaste möblerna: bäddsoffa, bokhylla och ett mindre soffbord.
Alla gamla möbler, porslin och ting som samlats på hög under åren och ändå aldrig användes, åkte ut innan flytten i det här lilla hemmet finns varken plats eller behov av sånt bagage.
Det finns de som tycker att en liten etta är för trångt för ett bekvämt liv. Visst, om man ofta får nattgäster blir det svårt, men jag har inga såna och har heller inget intresse av det. På äldre dar värderar jag min vardagsrytm och mina vanor, och jag vill inte ha någon annan sovande här. Och det har aldrig varit någon som bett om det heller.
Min dotter bor bara några kvarter bort med sin familj, så när de kommer förbi stannar de ett par timmar och promenerar sedan hem. Mina väninnor kommer och går också, men går lika gärna hem till sig till natten. Kanske hade någon kunnat tänka sig att sova över, men ärligt talat har ingen frågat, och jag trivs bäst såhär.
Alla har vi olika bild av hur vi vill ha det på ålderns höst vissa vill krampaktigt hålla fast vid det gamla, även om det inte fyller någon funktion, medan andra vågar satsa på något mer lagom. Själv insåg jag att jag varken behövde eller ville ha så stort, och om hälsan tillåter kan man ju lika gärna bo själv i en enkel etta.
Vid en sådan förändring tror jag det är viktigt att vi pensionärer tänker på mer än bara antalet kvadratmetrar: det måste vara nära apotek, mataffär och vårdcentral, helst inte för långt från barnen så att det är lätt att besöka varandra, och gärna nära någon fin park eller torg att promenera på.
Jag lärde mig att mindre yta ofta ger större frihet och att det enkla livet har sin egen värdighet.
