För ett och ett halvt år sedan blev jag och min fru föräldrar. Vi fick en underbar liten dotter. Trots att vår flicka fortfarande är så liten bestämde vi oss i år för att åka på semester tillsammans. När min mamma kom på besök berättade jag för henne om våra semesterplaner.
Mamma sa:
Hur ska ni kunna vila med ett så litet barn? Det går ju inte att ha en riktig semester då. Min granne kom precis hem från semestern, hennes barn lät henne ta hand om barnbarnen hela tiden. Jag skulle också vilja följa med, men jag har helt enkelt inte råd.
Jag förstod förstås vad mamma antydde, men jag sa inget då. Istället bestämde jag mig för att prata med min fru och fundera lite. Dagen efter berättade jag för mamma att vi ville att hon skulle följa med oss. Jag var ärlig mot henne:
Hör du, mamma, min fru kommer betala hela din resa. Du får ett eget rum, och vi köper även biljetterna åt dig. Vi ger dig till och med lite fickpengar. Men tanken är att du hjälper oss med dottern. Jag kan till och med ge dig extra pengar bara min fru inte får veta!
Mamma tackade glatt ja. Så vi flög iväg. Första dagen tog vi det bara lugnt efter flyget och somnade tidigt, vi var så trötta. Andra kvällen sa jag till mamma:
Kan du ta med dig ditt barnbarn till ditt rum ikväll? Vi tänkte gå ut och äta på restaurang, jag och min fru.
Jag skulle gärna det, men tyvärr kan jag inte. Jag köpte nämligen två utflykter igår, och jag måste gå upp tidigt! svarade mamma.
Men mamma, vänta nu! Jag förstår inte vad som händer. Vi sa ju att du skulle hjälpa oss med dottern. Det var ju överenskommet från början!
Jag har bara två utflykter. Bara två dagar för mig själv och min semester. Sen hjälper jag er så mycket ni vill! lovade mamma.
Vi gick med på det. Efter två dagar sa mamma:
Jag tror att jag har blivit förkyld! Du får ta hand om barnet själv så länge, vill inte riskera att smitta henne.
Men mamma, du ser ju inte alls sjuk ut! Du snufsar inte, hostar inte ens! sa jag förvånat.
En vecka gick och mamma klagade hela tiden på att hon inte var frisk. Tills jag råkade se henne sitta och äta glass.
Mamma! Vad håller du på med? Hur är det med din onda hals? Eller är du inte sjuk alls har du bara fejkat för att slippa hjälpa oss?
Men jag vill också få vila! Jag jobbar också, vet du. Jag är jättetrött! Jag är inte er barnvakt! svarade mamma.
Jag blev verkligen besviken: Vi hade ju kommit överens om att du får en betald semester, och du i gengäld hjälper oss med barnet. Men du ligger ju bara och njuter själv!
Jag blev riktigt sårad och fram till slutet av semestern pratade jag knappt med mamma alls. När vi kom hem fortsatte vi att inte ha någon kontakt. Det har nu gått tre månader, men jag kan fortfarande inte förlåta mamma för hur hon betedde sig.
Den här händelsen har lärt mig något viktigt: Oavsett hur nära man står varandra måste man vara tydlig med vad man förväntar sig och vad som är en rättvis överenskommelse även inom familjen.
