Andra sonen min föddes. Redan på BB blev vi besökta av lyckliga släktingar. Far- och morföräldrarna log brett, alla önskade mig hälsa, lycka och allt gott.
Min svärmor och svärfar har en rymlig trea på Södermalm, mamma och min syster har ett stort hus i Sollentuna, och ingen verkar reflektera över hur trång vår femton kvadratmeter stora etta faktiskt är.
Min mans föräldrar har dessutom ett fint rött trähus på landet utanför Uppsala, med både grönsaksland och en liten å alldeles intill. De flyttade från staden till landet för flera år sedan, men varje gång vi har föreslagit att byta boende så har de bara avfärdat det.
Enda gången svärmor nämnt saken sa hon: “Vi är ju till åren nu, sover dåligt, var och en vill ha sitt eget rum, och i vardagsrummet ser vi på TV och tar emot vänner.”
Jag tror hon är av den uppfattningen att vi fyra, med två små barn, ska kunna sova gott på rad och inte störas av barnskrik eller blöjbyten mitt i natten…
Alla dessa tankar snurrade runt i mitt huvud och det syntes nog på mig, för gratulationsvågen avtog och släkten började snabbt hitta ursäkter för att skynda sig hem.
När vi vinkat av alla, log jag blekt mot min man och frågade: “Jaha, när tror du det är dags för oss att åka hem då?”
Och där, i den lilla ettan, insåg jag: ibland är den största glädjen i livet inte att få mer utrymme, utan att kunna möta vardagen tillsammans även om det är trångt om utrymme.
