Du, vad tycker du om riktigt tidiga telefonsamtal? Alltså, såna där mitt-i-natten-tidiga.
Nyligen började min mans svägerska ringa mig klockan fem på morgonen. Samtidigt var inte min mans mobil ens på ljudlös hans syster ringde honom då också. Vi hade knappt slagit upp ögonen när det hände. Vilken fräckhet, alltså.
När jag svarade i telefonen hörde jag bara:
Sover du fortfarande? Vi måste dra innan elva, det är viktiga grejer på gång. Håll koll på barnen! Vi står utanför ert staket.
Innan vi ens hann säga något la hon på.
Jag och min man bara tittade på varandra och fattade ingenting. Vilka barnbarn så tidigt och varför framför vårt staket?
Min man klädde på sig och gick ut. Hundarna skällde som galna så visst stod det någon där.
Och ja, där stod faktiskt tre av våra syskonbarn uppradade vid grinden. Jag var ärligt talat i chock.
Vi tog in barnen och började ringa deras föräldrar för att försöka fatta vad som försiggick. Svaret vi fick var:
Älskar ni inte era syskonbarn alls? Ni ger dem varken pengar eller presenter. Så då kan ni åtminstone umgås med dem. Vi har viktiga ärenden nu. Så nu har ni chansen att bättra på ert rykte inför barnen.
Jag och min man bara gapade. Den yngsta var inte ens ett år och de hade inte ens skickat med blöjor eller barnmat.
Tur för oss att ICA Maxi är öppet hela dygnet här i Uppsala. Min man fick dra iväg och handla allt ungarna behövde. Vi måste ju fixa mat till dem någonstans ifrån.
Det blev en lång dag. Ungarna var gnälliga, ville inte sova och grät bara. Inte så konstigt om man väcks mitt i natten, så jag kan inte skylla på dem.
Deras föräldrar dök inte upp förrän tredje på eftermiddagen. Och det bara för att vi tjatade på dem att hämta barnen. Att passa andras barn det är verkligen ett stort ansvar.
Och som tack fick vi höra att vi hade köpt fel sorts mat och blöjor. Ändå tog de med sig allt vi handlat hem.
Vi sitter nu här och undrar hur vi ska skydda oss från det här i framtiden? Jag är på riktigt lite rädd att vakna och hitta syskonbarnen vid grinden klockan fem igen. Jag känner mig fortfarande överkörd efter det härNästa morgon hade vi bestämt oss. Vi skrev ihop ett artigt men bestämt sms: Nästa gång ni behöver barnvakt får ni fråga minst ett dygn i förväg och skicka med allt barnen behöver. Annars öppnar vi inte grinden.
Det kändes lite nervöst att trycka på skicka, men en lättnad spred sig direkt efteråt. För första gången på länge sov vi faktiskt ostörda hela natten.
Veckorna gick och inga småsyskonbarn syntes till vid grinden. Vårt staket blev till slut mer än bara en bit trä det blev en tydlig gräns även i relationerna. Vi bestämde oss för att bjuda in hela familjen på fika en eftermiddag, men den här gången på våra villkor. Skrattet vid bordet kändes äkta, och vi delade ut de färska kanelbullarna med gott samvete.
När syskonbarnen sprang runt på gården, trygga och glada, insåg jag att vi faktiskt gillar att umgås med dem bara vi får välja när och hur. Att sätta gränser är ibland den största gåvan, både till sig själv och andra. Vi ser fortfarande till grinden ibland klockan fem på morgonen, men nu med ett leende. Livet är för kort för att vara rädd för ringklockan.
