Jag arbetade som butikssäljare. En äldre kvinna kom in, handlade lite mat, och sedan stod hon där och såg förvånad ut mot kassarna. Jag såg direkt att hon inte skulle klara att bära hem allting själv.
Hur långt har du hem? frågade jag.
Tre kvarter bort.
Då följer jag dig och hjälper till.
Jag stängde butiken och bestämde mig för att ta min rast och hjälpa henne. Det visade sig att hon var en mycket trevlig och vänlig person. Hon hette Ingeborg, var 78 år gammal och bodde alldeles ensam. Hennes son hade gått bort i cancer när han var ung, och hennes dotter hade hamnat helt snett och hörde aldrig av sig längre. Där och då började vår vänskap.
Ofta sprang jag över till Ingeborg efter jobbet. Vi drack kaffe, pratade om livet, jag hjälpte henne med sysslor och lyssnade om hon behövde prata av sig.
En dag kunde jag inte få tag på henne. Jag gick hem till henne, knackade och knackade. Efter en lång stund svarade någon bakom dörren:
Vem är det?
Det är Simon, är du Ingeborgs granne?
Ja är du hennes vän?
Ja.
Hon har gått bort, hon lämnade ett vykort till dig när de körde henne till sjukhuset.
Jag stoppade lappen i fickan och gick hem, alldeles för upprörd för att läsa där och då. När min fru Elin kom hem berättade jag, och tillsammans läste vi brevet.
Simon, du har varit mitt enda stöd. Du är den enda jag kan be om en tjänst. Min dotter blev av med vårdnaden om sin dotter. Flickan blev placerad på ett barnhem, jag brukade besöka henne varje helg. Om du har möjlighet, kan du inte ibland hälsa på henne? Här är numret, ring du kommer att förstå.
Jag ringde och vi bokade ett möte. Elin följde med. Till vår förvåning möttes vi av en man som visade sig vara notarie. På hans kontor fick vi veta att Ingeborg lämnat sin lägenhet till mig i testamentet.
Dagen efter besökte vi flickan. Hon var tio år och hette Svea rödaktigt hår och snäll blick. Både jag och Elin föll för hennes värme och omtanke, och vi började prata om att adoptera henne. Våra egna barn blev glada över nyheten.
Tre år gick. Jag och Elin hade en rejäl kris och hon flyttade hem till sin mamma ett tag. Men efter ett tag hittade vi tillbaka till varandra.
Svea växte snabbt, men ville inte flytta till mormors gamla lägenhet. Vi hyrde ut den och fick en extrainkomst. Våra barn dröjde sig kvar hemma, de heller ville inte ge sig av än.
En kväll blev Elin sen från jobbet. När dörren öppnades skyndade jag ut men hon var inte ensam. Hon höll en liten pojke i handen.
Jag ska förklara, sa hon.
Låt oss äta middag först och lägga barnen, sen pratar vi.
Det var när jag bodde hos mamma. Men du måste veta att du alltid varit min stora kärlek. Det bara hände. Jag var ledsen och råkade gå för långt en kväll. Två dagar senare hade jag glömt allt. Idag ringde socialen kvinnan fick en son men sa aldrig något, nu har pojken blivit omhändertagen och de hittade mig. Om jag tackar nej hamnar han på barnhem. Om du vill, kan vi lämna ifrån oss honom. Jag förstår dig.
Självklart kunde jag inte överge honom. Pojken var som en liten kopia av Elin. Jag förlät henne och tog emot honom som mitt eget barn. Så fortsatte våra liv vidare, tillsammans.
