Jag har alltid tänkt att han var ett riktigt bortskämt guldbarn. Carl hade allt man kunde önska sig: en egen lägenhet inne i Stockholm, en splitter ny bil, märkeskläder från de dyraste butikerna.
Själv var jag alltid den grå musen. Jag försökte dölja att mina föräldrar var alkoholister och att jag hade jobbat extra sedan jag var fjorton. Under de åren lärde jag mig sy, så jag lagade och sydde kläder åt mina kompisar när de behövde det.
Precis i början av universitetstiden bestämde sig min klass för att ordna en fest. Det mest oväntade var att de faktiskt bjöd in mig också. Jag var så ivrig att visa dem att även jag betydde något.
Jag hade inte råd med någon klänning, så jag sydde en själv. Min granne hjälpte mig att fixa håret. När jag klev in på festen var det ingen som kände igen mig. Carl fick syn på mig och höll ögonen på mig hela kvällen. Jag försökte smita därifrån, men han hann ifatt mig och erbjöd sig att köra hem mig.
Jag gav honom adressen till huset bredvid vårt, för jag skämdes över var jag egentligen bodde. Den kvällen ändrades någonting. Vi började träffas, och med tiden blev vi förälskade, båda två. Han verkade inte alls lika högfärdig längre, för han behandlade mig som att vi var jämlika.
Allt var bra tills mina kursare fick reda på att jag jobbade i kassan på ICA, och de började hånskratta åt mig. Jag ville sjunka genom jorden av skam. Tillslut kunde jag inte uthärda det, så jag gick till studievägledaren och bad om studieuppehåll.
Jag tänkte att om ett år har alla glömt mig, och kanske kan jag då börja på ett annat universitet. Nu i efterhand inser jag hur dumt det var, men där och då kändes det som enda utvägen. Jag bytte nummer, och därmed tog även förhållandet med Carl slut. Två månader senare upptäckte jag att jag var gravid.
Det fanns ingen jag kunde anförtro mig åt. Jag jobbade hela dagarna, och om nätterna grät jag tyst i kudden. Mina föräldrar var förlorade i sin egen misär och tiggde bara pengar till mer sprit. Min gudmor såg hur illa det var och tog mig under sina vingar.
När jag berättade min historia för henne, kände jag mig äntligen lite lättare inombords. Hon följde med mig på BB, och var den första jag berättade för när min son kom till världen. Han var så ljushårig och blåögd, en riktig liten ängel. Jag kunde inte se mig mätt på honom.
Plötsligt plingade det till i mobilen. Ett sms från Carl. Han skrev att han älskade oss och ville vara med oss. Dagen efter skrevs jag ut från sjukhuset och var så rädd för att möta honom igen. Jag minns så tydligt hur jag stod där utanför dörren, kramade min son, och vågade knappt titta Carl i ögonen.
Tänk så dum jag var som kastade bort nästan ett helt år av lycka ur mitt liv. Hur hade jag kunnat tro att jag kunde släppa honom för gott? Först när jag såg hur ömt och kärleksfullt Carl höll vår son, förstod jag verkligen hur mycket vi betydde för honom.
