När min man ansökte om skilsmässa flyttade jag och mina barn hem till mina föräldrar. Jag hade ingen möjlighet att klara mig själv samtidigt som jag behövde jobba och ta hand om barnen. Då var den äldsta tre år och den yngsta bara två.
Jag tog ett bolån och började om på nytt. I början hälsade jag bara artigt på grannarna, utan att egentligen känna någon.
Så korsades mina vägar en dag med en man här i Göteborg. Han hade också en son. Ibland såg jag honom tillsammans med en kvinna, vilket fick mig att tro att han var gift. Men det var något särskilt med honom. Jag tyckte om hans sätt att se på världen men jag ville ändå inte ge mig in i något med en “gift kille”.
En dag erbjöd han sig att fixa en trasig kökskran åt mig. Jag bjöd på kaffe efteråt och under samtalet förstod jag att kvinnan bara var en barnflicka, inte hans fru. Han hade svårt att hitta någon som kunde passa hans barn, av någon anledning hade han ingen tur. Hans fru hade nämligen gått bort året innan, och han hade inga andra släktingar kvar. Det var då jag började tänka att, kanske, kan det bli något mellan oss ändå.
Vi började prata, ringa varandra ibland, och gick då och då på promenad med barnen i Slottsskogen. En dag kom han förbi just när mina föräldrar var på besök.
Hur är det? Kan du snälla ta hand om min son? Förskolan är stängd på grund av smittspridning och jag måste iväg till jobbet. Barnflickan är sjuk.
Ja, självklart. Inga problem, svarade jag.
Han gav mig en stor påse med saker, mat och noggranna instruktioner om hur jag skulle ta hand om hans son. Han sa att han skulle ringa men jag var inte beredd på att han skulle höra av sig var trettionde minut för att kräva rapport: Vad hade jag gett honom att äta, vad hade han på sig, hur många gånger gick vi ut?
När han kom tillbaka för att hämta sin son blev han upprörd över att pojken bar en röd skjorta när det i instruktionerna stod blå. Istället för tacksamhet fick jag höra tusen anklagelser. Och innan han gick sa han:
Jag lämnar honom imorgon också, okej?
Jag sa aldrig nej, inte ens när jag egentligen inte hade tid. Men en dag hamnade jag på sjukhuset. Han ringde och skällde ut mig för att jag inte öppnat dörren. Jag förklarade att jag blivit inlagd, varpå han bara slängde på luren.
Efter en tid erbjöd han sig att ta hand om min son istället. När jag avböjde eftersom jag skulle jobba upphörde samtalen och mötena. När vi sågs i porten sa vi bara hej. Jag trodde han var min man, men det visade sig att han bara utnyttjade mig. Jag hoppas fortfarande att jag en dag får träffa den man som får allt att kännas helt igen.
