Klockan hade slagit åtta på morgonen när hela Arvids familj samlades på det lilla notariekontoret i centrala Göteborg, ivriga och fyllda av förväntan över att en förmögen släkting lämnat efter sig ett avsevärt arv. Notarien lät vänta på sig, och spänningen i rummet låg tät som dimman över Vänern en tidig höstmorgon. Arvids äldsta dotter, Märta, tuggade nervöst på en nagel medan hon försökte lista ut om hennes namn skulle stå med i testamentet.
Visa lite respekt, faster, morrade Mark, Arvids yngste son, med rynkad panna. Vi borde sörja. Pappa är borta nu, glöm inte det.
Du får gärna kalla mig Stina, inte faster, svarade Stina, något stött men ändå med ett leende. Det är märkligt hur lite smink och salongsbesök kan lura folk att tro man fortfarande är ung, svarade Mark syrligt, och Stina drog en snabb suck.
In genom dörren steg notarien, Ingvar, med en platt portfölj och ett svagt leende. Han såg runt på släktingarna, lade lugnt portföljen på skrivbordet och öppnade den. Är ni redo att få testamentet uppläst? frågade han, och de nickade tyst allihop. Med en kryddig glimt i ögonen vecklade Ingvar ut dokumentet och började läsa Arvids sista vilja.
Jag lämnar mitt arv till er alla, men inte på det sätt ni nog hoppats. Ni måste nämligen bege er på en riktig skattjakt, precis som min mor brukade arrangera för mig och mina syskon. Resan tar sin början i min barndomsby, Västergarn. Vår familj hade inte mycket pengar, men vi var lyckliga tillsammans. Jag, som äldste sonen, fick ärva en gammal kista efter mor, och där gömmer sig era skattermen bara den mest uppmärksamma kommer hitta nyckeln. Den finns någonstans i huset, men det blir ingen lätt match. Lycka till!
Ett par minuter satt släkten i tystnad, bestörta över att den gamle, till och med efter sin död, tvingade dem ut i ett sista lekfullt mysterium.
Det var Stina som till slut bröt tystnaden, med ögonen glittrande av beslutsamhet. Jag tar med mig min man och barnen till Västergarn redan idag. Någon som vill följa med och leta efter nyckeln?
Mark och jag stannar här. Vi springer inte runt och jagar några låtsasskatter, protesterade Arvids yngsta dotter, Linnea, med en skeptisk nick. Kände vi vår far rätt, finns det säkert fler hemligheter än bara det här. Pengarna spelar ingen roll för oss.
Stina, hennes make och några andra släktingar reste genast mot Västergarn. Väl där sökte de igenom ladan bland hönsen och i det höga gräset, klättrade över gärdsgårdar, och fick deras eleganta festkläder sönderrivna i jakten. Byborna såg nyfiket på när de rusade omkring. Till slut, när Märta knappt hade något av sin dyra klänning kvar, hittade de nyckeln och tog sig an kistan. När de öppnade den spärrade alla ögonen i misstro.
Inuti låg endast ett brev och flera påsar av polkagrisar från Gränna.
Alla mina besparingar har gått till Rädda Barnen, och ni får vad ni förtjänar: glädje och gemenskap. Tack för att ni spridit lycka här i byn, stod det med Arvids bekanta handstil.
Och i den stunden förstod de vad som var arvets verkliga värde.
