Så här kan man ju inte leva! Det är faktiskt orättvist! ropade Robert medan han sprang in i sin pappas rum.
Men vad är det du säger, pojk? Varför tycker du det? Vem har stoppat det där i huvudet på dig? undrade pappa.
Skolkuratorn sa det idag.
Jaså, berätta lite mer nu då.
Jag ska visa dig istället. Jag går och lägger mig nu, och sen kan du låtsas väcka mig.
Men varför då? Du kommer fatta! Jaja… Robert, nu är det dags att vakna! Du måste till skolan, ingen mer sömn nu.
Precis vad jag menar! Jag får höra samma grej varje morgon. Föräldrar borde väcka sina barn med kärlek, så att man känner att de bryr sig. Och de borde gärna le lite också!
Låt mamma få dig att le istället, jag har faktiskt inte tid, sa pappa.
Älskar du mig inte eller? Vad är det där för snack nu då? Pappa började redan bli irriterad.
Det är inget trams! Om du inte vill att jag behandlar dig illa när du är gammal måste du visa dina känslor nu. Testa att väcka mig igen.
Okej. Din lilla skojare, upp med dig nu. Annars kommer du för sent till skolan.
Men jag är trött! Älskling, vakna nu sa pappa mjukt, strök Robert över håret och gav honom en puss på pannan.
Yes! Nu kände jag din kärlek på riktigt!
Såja, nu räcker det med leken. Visa mig dina betyg!
Inte nu, pappa. Du har inte tid ändå. Du blir sen till jobbet.
Äsch då. Men titta här, vilket fint C. Både i svenska och matte.
Men jag fick faktiskt ett A i psykologi.
Har du tänkt bli psykolog, du lille filur? Hörru guldklimp, tills du har fått upp betygen så blir det inget mer mobilprat. Sätt dig nu och plugga tills mamma är hemma igen.
Robert började gråta, och pappa försökte trösta honom: Du sa att jag skulle le så här kommer mitt leende!
