Min fru och jag har varit gifta i nästan sju år nu, och vi kände varandra länge innan dess. Under den här tiden har vi båda arbetat hårt och lyckats spara ihop till ett eget hus, som vi har byggt tillsammans med våra egna händer.
Innan dess bodde vi i min frus lägenhet inne i Stockholm. Den renoverades precis före bröllopet. Trots att det har gått flera år, är skicket på lägenheten fortfarande mycket bra.
När vi sedan flyttade ut till huset, var det aldrig aktuellt för oss att hyra ut lägenheten. Vi ville inte riskera att något blev förstört eller slitet. Det kändes bättre att den bara stod tom.
För ungefär ett halvår sedan fick jag dessutom en annan lägenhet, den här gången från mina föräldrar, mitt inne i stan. Att sälja den kändes meningslöst, eftersom de största utgifterna för huset redan var avklarade.
Jag och min fru bestämde oss för att vi lite senare skulle fixa till lägenheten med lite ytskiktsrenovering och uppdatera möblerna. Tanken var att förbereda den för eventuella hyresgäster, men vi ville ändå hålla standarden hyfsad.
Så där har den fått stå tom nu ett tag. Det var i samband med en familjemiddag som min svägerska märkte det och tog upp saken.
Hon började påpeka att vi har två lägenheter som bara står oanvända. En är väl rimlig att ha, men två var enligt henne rent slöseri, särskilt när man har familj att tänka på.
Bakgrunden var att hon och hennes man var på väg att köpa ett radhus i Uppsala, men bara kommit halvvägs. Eftersom båda hade låga löner, ville de helst undvika att ta lån för hela summan.
Konversationen tog snabbt en lite obekväm vändning. Min frus syster presenterade sin syn: vi borde sälja vår ena lägenhet, använda pengarna för att hjälpa henne och hennes man, och resten skulle vi kunna sätta in på banken och få räntor på. Det skulle inte vara gratis, de skulle naturligtvis betala tillbaka, men det kunde ta flera år.
Jag märkte direkt att min fru blev obekväm av situationen. Vi ställer alltid upp och hjälper familjen när vi kan, både praktiskt och ekonomiskt. Men detta var en helt annan nivå av hjälp.
Så jag tog till orda själv. Jag sa till svägerskan att det är en allvarlig fråga. De skulle få en bostad, men vi skulle stå kvar utan lägenhet, med bara en liten del pengar kvar på kontot. Dessutom vet man aldrig riktigt när pengarna faktiskt blir återbetalda. Sådana ekonomiska frågor ska hanteras med största allvar, även om vi är släkt.
Tonläget och samtalet blev snabbt olustigt för alla vid bordet. Min svägerska tittade surt på mig, och min fru bytte försiktigt samtalsämne.
